Ceilidh-kvällen
Igår var jag som sagt på the simon communities fundraising-event. Det var en ganska så udda tillställning, må jag säga.
Det var alla sorters människor där, alltifrån nunnor till hemlösa. 86åriga hemlösa Christie var där, och Joe. De har tydligen bott på gatan i sisådär 40 år.
Först fick vi mat. Vi skulle tydligen få "a traditional irish meal" och vi fick potatismos och kål. Ni kan ju föreställa er vilken kulinarisk upplevelse det var, mumsfilibabba.
Sen kommer vi till själva syftet med kvällen, alltså den trad. irländska dansen. Det blev total katastrof. Eftersom alla gäster hade druckit en aningen för mycket guinnes så skuttade alla runt i sin egna lilla värld, och ingen brydde sig om den stackars dansledaren. Bandet, som stod för den irländska musiken, utbytte emellanåt blickar och skakade på huvudet åt oss hoppetossar. Men vi hade himla kul när vi tumlade runt på golvet, huller om bulller.
När vi dansat oss svettiga blev det lite annan underhållning. Hemlöse Andy, som ju har haft "the miserable catholic irish childhood", sjöng miserabla irländska sånger och vi rördes till tårar av hans smått falska sång. Men det var känsla ska ni veta.
Sen var det transan Olivias tur att ha sitt "performance" som det stod i programmet. Hon (han) började med att spela piano. Hon (han) spelade låtar ur jesus christ superstar och lite abba. Sen försökte hon(han) sig på månskenssonaten men gav upp efter halva.
Sen var det dags för hennes (hans) balett-uppvisning. Olivia bytte då om till en rosa ballerinakjol som nästan lyckades dölja hennes trosor, och hoppade sedan runt i något som skulle föreställa balett. Publiken var måttligt road, men vi i SC var lite mer entusiastiska och uppmuntrande. Olivia är ju vår stjärna!
Det är väldigt synd om olivia. Jag fick höra hela hennes livshistoria igår, och tydligen hittade man henne alldeles blåslagen pga sin läggning, och man tog henne till Simon-huset där hon fick bo i utbyte mot att hon diskar, så när hon inte spelar piano diskar hon. Hon (han) är som sagt mycket speciell.
Sen lekte vi whiskey-lekar mm och sen var det slut. De gamla och trötta gick hem, medan vi andra inkl. nunnorna stannade och lät festen fortsätta. En mycket lyckad tillställning alltså, och alla pengar gick till välgörenhet.
Det var alla sorters människor där, alltifrån nunnor till hemlösa. 86åriga hemlösa Christie var där, och Joe. De har tydligen bott på gatan i sisådär 40 år.
Först fick vi mat. Vi skulle tydligen få "a traditional irish meal" och vi fick potatismos och kål. Ni kan ju föreställa er vilken kulinarisk upplevelse det var, mumsfilibabba.
Sen kommer vi till själva syftet med kvällen, alltså den trad. irländska dansen. Det blev total katastrof. Eftersom alla gäster hade druckit en aningen för mycket guinnes så skuttade alla runt i sin egna lilla värld, och ingen brydde sig om den stackars dansledaren. Bandet, som stod för den irländska musiken, utbytte emellanåt blickar och skakade på huvudet åt oss hoppetossar. Men vi hade himla kul när vi tumlade runt på golvet, huller om bulller.
När vi dansat oss svettiga blev det lite annan underhållning. Hemlöse Andy, som ju har haft "the miserable catholic irish childhood", sjöng miserabla irländska sånger och vi rördes till tårar av hans smått falska sång. Men det var känsla ska ni veta.
Sen var det transan Olivias tur att ha sitt "performance" som det stod i programmet. Hon (han) började med att spela piano. Hon (han) spelade låtar ur jesus christ superstar och lite abba. Sen försökte hon(han) sig på månskenssonaten men gav upp efter halva.
Sen var det dags för hennes (hans) balett-uppvisning. Olivia bytte då om till en rosa ballerinakjol som nästan lyckades dölja hennes trosor, och hoppade sedan runt i något som skulle föreställa balett. Publiken var måttligt road, men vi i SC var lite mer entusiastiska och uppmuntrande. Olivia är ju vår stjärna!
Det är väldigt synd om olivia. Jag fick höra hela hennes livshistoria igår, och tydligen hittade man henne alldeles blåslagen pga sin läggning, och man tog henne till Simon-huset där hon fick bo i utbyte mot att hon diskar, så när hon inte spelar piano diskar hon. Hon (han) är som sagt mycket speciell.
Sen lekte vi whiskey-lekar mm och sen var det slut. De gamla och trötta gick hem, medan vi andra inkl. nunnorna stannade och lät festen fortsätta. En mycket lyckad tillställning alltså, och alla pengar gick till välgörenhet.
En rubrik
Det har tydligen varit påsk, men det har jag knappt märkt av. Jag vet inte hur britterna firar påsk, men de verkar kasta ägg på varandra och det kunde jag tyvärr inte undgå att missa.
Denna påskhelg har jag jobbat och resterande tid har jag hängt med de hemlösa på SC:s streetcafé. Jag har nog aldrig haft så roligt nånsin. De hemlösa som kommer dit försöker alltid bräcka varandra genom att berätta så galna livshistorier som möjligt, och de slåss om att få flest volontärer som publik. Ni kan då säkert föreställa er att det är klass på underhållningen. Den roligaste hittils var han som haft en liknande uppväxt som Frank McCourt (författaren till ängeln på 7e trappsteget), han hade varit korgosse och haft "the miserable catholic irish childhood" som man kallar det.
Jag träffade också en guru som ska följa med mig till indien i höst. Vi planerade för fullt, men när jag väl kom hem insåg jag att han faktiskt var hemlös och pank. Undrar om han insåg problemet i det hela?
Denna man var vegetarian och nykterist, och vissa tycker att han är för kräsen när det gäller maten. Är man hemlös och hungrig borde man enligt vissa inte kräva specialkost. Men som tur var överlever han tack vare hare krishnas "Food for life". De är nästan de enda som har ett vegetariskt soppkök.
Jag träffade också en häftig poet som skrev lovsånger åt allt och alla inkl. hans mamma, djävulen, får och nästa gång ska han ha skrivit en sång tillägnad mig. Man tackar.
Det är så oerhört fin gemenskap på dessa streetcafén. De kommer knatande med sina ryggsäckar fulla med deras få nödvändigaste ägodelar, men deras hjärtan rymmer desto mer. De äter, delar med sig av sina livshistorier, skrattar och går sedan. Deras vänskap är så enkel och okomplicerad, och de dömer ingen.
Östeuropeerna är desto svårare att komma nära. De håller sig gärna på sin kant, mestadels för att vissa av dem inte kan ett enda ord engelska.
Jag har också jobbat mycket hemma hos "S" i helgen. Jag tillägnade honom ett helt inlägg i januari. Vi gjorde tai chi tillsammans, han i sin rullstol och jag på golvet (som jag i själva verket skulle skura!) och han bjöd även hem mig på sektmöte nästa månad. "Ta på dig nåt orange", sa han. En gång i månaden kommer hans sektvänner hem till honom. På mötena håller de på med chanting och slår på gong-gongen tillsammans. "S" är som sagt min guru i ganska så konstiga kläder. Men det är ju jag som hjälper att klä honom förstås, och jag hindrar honom inte när han kräver sina ovanliga klädkombinationer. Vadå, pälsmössa går väl fint ihop med harekrishna dräkten?
Denna påskhelg har jag jobbat och resterande tid har jag hängt med de hemlösa på SC:s streetcafé. Jag har nog aldrig haft så roligt nånsin. De hemlösa som kommer dit försöker alltid bräcka varandra genom att berätta så galna livshistorier som möjligt, och de slåss om att få flest volontärer som publik. Ni kan då säkert föreställa er att det är klass på underhållningen. Den roligaste hittils var han som haft en liknande uppväxt som Frank McCourt (författaren till ängeln på 7e trappsteget), han hade varit korgosse och haft "the miserable catholic irish childhood" som man kallar det.
Jag träffade också en guru som ska följa med mig till indien i höst. Vi planerade för fullt, men när jag väl kom hem insåg jag att han faktiskt var hemlös och pank. Undrar om han insåg problemet i det hela?
Denna man var vegetarian och nykterist, och vissa tycker att han är för kräsen när det gäller maten. Är man hemlös och hungrig borde man enligt vissa inte kräva specialkost. Men som tur var överlever han tack vare hare krishnas "Food for life". De är nästan de enda som har ett vegetariskt soppkök.
Jag träffade också en häftig poet som skrev lovsånger åt allt och alla inkl. hans mamma, djävulen, får och nästa gång ska han ha skrivit en sång tillägnad mig. Man tackar.
Det är så oerhört fin gemenskap på dessa streetcafén. De kommer knatande med sina ryggsäckar fulla med deras få nödvändigaste ägodelar, men deras hjärtan rymmer desto mer. De äter, delar med sig av sina livshistorier, skrattar och går sedan. Deras vänskap är så enkel och okomplicerad, och de dömer ingen.
Östeuropeerna är desto svårare att komma nära. De håller sig gärna på sin kant, mestadels för att vissa av dem inte kan ett enda ord engelska.
Jag har också jobbat mycket hemma hos "S" i helgen. Jag tillägnade honom ett helt inlägg i januari. Vi gjorde tai chi tillsammans, han i sin rullstol och jag på golvet (som jag i själva verket skulle skura!) och han bjöd även hem mig på sektmöte nästa månad. "Ta på dig nåt orange", sa han. En gång i månaden kommer hans sektvänner hem till honom. På mötena håller de på med chanting och slår på gong-gongen tillsammans. "S" är som sagt min guru i ganska så konstiga kläder. Men det är ju jag som hjälper att klä honom förstås, och jag hindrar honom inte när han kräver sina ovanliga klädkombinationer. Vadå, pälsmössa går väl fint ihop med harekrishna dräkten?
Ceilidh-evening
Om det nu är några londonbor som råkar läsa så tänkte jag bara upplysa er om att vi i the simon community (volontärorg. för de hemlösa) ska ha en liten fundraising-event på fredag. Det är en Ceilidh-kväll (som är en slags keltisk dans), och det är på the irish centre i camden. Det kommer alltså vara många trevliga skottar endast iförda kilt, och de kommer säkert ha whiskeytävlingar, äta haggis och annat kul. Du får komma även om du inte är skotte.
Kalaset kostar 10 pund och för det får ni middag, och Stuart brukar laga god mat (det blir inte haggis, jag lovar)
Jag vet att ni inte kan motstå skottar i kilt och whiskey, så pallra er dit vettja!
Om ni vill se annonsen kan ni läsa mer på: thesimoncommunity.co.uk
Kalaset kostar 10 pund och för det får ni middag, och Stuart brukar laga god mat (det blir inte haggis, jag lovar)
Jag vet att ni inte kan motstå skottar i kilt och whiskey, så pallra er dit vettja!
Om ni vill se annonsen kan ni läsa mer på: thesimoncommunity.co.uk
Påskkakan from hell
Idag jobbade jag med "T" igen. Det blev ett kärt återseende eftersom vi inte sett varann på 3 veckor. T berättade att han inte gått utanför sitt rum under tiden jag varit borta, och hans mamma fyllde i "Det är därför han är alldeles gul". Han var faktiskt alldeles gulblek, som en citron.
Apropå hans mamma så är hon inte särskilt vänligt inställd mot mig längre. Jag ska strax berätta varför. När jag kom dit blev jag bjuden på the och hon ställde även fram en kaka. Kakan var enorm, och jag smakade en bit, men till min fasa innehåll den mögelost så jag kräktes diskret. Jag låtsades äta resten av kakan (men smusslade ner den i fickan i själva verket) och lyckades nästan gömma allt. Men mamman såg mig smussla, och utbrast "Du är den första som inte tycker om min kaka". Hon gav mig en mördande blick och låste sedan in sig på sitt rum.
Jag tog med mig T och flydde huset, och han sa om och om igen "Du förelämpade henne verkligen". Han berättade att hon tydligen vunnit ett pris för "godaste påskkakan 2009" och att alla avgudade hennes kaka. Förutom jag. Om jag visste detta kanske jag hade kunnat anstränga mig lite mer och låtit bli att kräkas, hon är tydligen ganska känslig då det gäller matlagning.
Han sa att hon förmodligen kommer att ignorera mig framöver.
T försökte få mig att lova att aldrig lämna honom igen. Hur ska det gå då jag flyttar hem i sommar? Jag överväger faktiskt att ta honom med till sverige, jag är säker på att han skulle trivas bättre i min lilla by.
Att lämna honom kommer bli riktigt svårt. Vi har till och med börjat kalla varandra bror och syster, och det känns som om vi känt varandra i åratal och inte bara 5 månader. Vi är soulmates helt enkelt.
Jag råkade även nämna att jag var ensam och övergiven över påsk, och då bjöd han in mig på grekiskt påskfirande. Det ska bli spännande, hoppas dock att hans mamma inte misstycker. Jag får väl tvinga i mig den äckliga påskkakan då, om det är det som krävs.
Apropå hans mamma så är hon inte särskilt vänligt inställd mot mig längre. Jag ska strax berätta varför. När jag kom dit blev jag bjuden på the och hon ställde även fram en kaka. Kakan var enorm, och jag smakade en bit, men till min fasa innehåll den mögelost så jag kräktes diskret. Jag låtsades äta resten av kakan (men smusslade ner den i fickan i själva verket) och lyckades nästan gömma allt. Men mamman såg mig smussla, och utbrast "Du är den första som inte tycker om min kaka". Hon gav mig en mördande blick och låste sedan in sig på sitt rum.
Jag tog med mig T och flydde huset, och han sa om och om igen "Du förelämpade henne verkligen". Han berättade att hon tydligen vunnit ett pris för "godaste påskkakan 2009" och att alla avgudade hennes kaka. Förutom jag. Om jag visste detta kanske jag hade kunnat anstränga mig lite mer och låtit bli att kräkas, hon är tydligen ganska känslig då det gäller matlagning.
Han sa att hon förmodligen kommer att ignorera mig framöver.
T försökte få mig att lova att aldrig lämna honom igen. Hur ska det gå då jag flyttar hem i sommar? Jag överväger faktiskt att ta honom med till sverige, jag är säker på att han skulle trivas bättre i min lilla by.
Att lämna honom kommer bli riktigt svårt. Vi har till och med börjat kalla varandra bror och syster, och det känns som om vi känt varandra i åratal och inte bara 5 månader. Vi är soulmates helt enkelt.
Jag råkade även nämna att jag var ensam och övergiven över påsk, och då bjöd han in mig på grekiskt påskfirande. Det ska bli spännande, hoppas dock att hans mamma inte misstycker. Jag får väl tvinga i mig den äckliga påskkakan då, om det är det som krävs.
Raised voices
Jag som har sjungit i kör hela mitt liv känner mig lite ledsen över att jag inte gör det längre. Men det ska snart komma att ändras. Igår tog jag min sång-abstinens på allvar och letade på internet efter trevliga körer i london, och jag hittade kören "Raised voices". Den verkar kul.
Så här lyder beskrivningen:
"Raised Voices is a London-based political choir of women and men. We sing a continually developing repertoire of left, environmental, anti-war, feminist, internationalist, anti-racist and other political songs, including songs from other cultures. We sing for many causes and also our own enjoyment"
Jag är ju uppvuxen med politiska sånger. Som barn matades jag och min lillasyster ständigt med Dan berglunds kommunist-kampsånger. Vi förstod inte alls texterna, och inte heller vilka Marx och lenin var, men budskapet etsade sig fast.
Vi lärde oss tillslut alla texter utantill efter långa bilresor där det raspiga bandet gick på repeat.
Denna vackra text till vaggvisa fick vi ofta höra:
"Vi mördades i den svenska industrin
Vi var 500 per år som blev slaktade som svin'
I fabrikerna där, de suga ut vår märg,
och störst av alla mördare var jakob wallenberg
KLASS MOT KLASS, DÄR MÅSTE STRIDEN STÅ!
OCH I TYSTHET SKA VI STIGA UPP OCH VARA MED ER DÅÅÅÅÅ"
Detta sjöngs med inlevelse. Sen somnade vi och drömde sött.
Jaja. Jag har mailat kören och ska på övningen på torsdag. Det ser jag fram emot.
Hemma bra men borta bäst
Nu är jag tillbaka i storstaden igen. Efter en vecka i skogen låter trafikbullret som fågelkvitter i mina öron, och mitt snor har redan hunnit färgas härligt svart igen. Till och med öronvaxet är svart har jag märkt. Livet är härligt.
VIlle bara upplysa er om detta.
.
