The simon community
Jag sitter här alldeles stelfrusen och har totalt tappat känseln i tårna, men jag är åndå alldeles varm inombords av all tacksamhet jag fått ta emot. De flesta av de andra volontärerna var hemlösa eller f.d hemlösa, och de var jättetrevliga. (jag hade dock lite svårt att förstå deras cockneydialekt).
Så vi packade vår van full med kaffe, bullar med utgånget datum donerade av sainsburys, soppa och sen trängde vi ihop oss. När vi kom fram var det rush. De har tydligen nyss stängt ett hostel så det var extra mycket folk, och jag blev chockad när jag hörde att london endast har 12 hostel. Hur många rymmer dem tillsammans? 300 hemlösa?
Nåja, jag träffade på många lustiga personer. En äkta trollkarl trollade för mig, det var fantastiskt. Han hade t.om en blå trollkarlsdräkt! En annan hade tydligen slagits med hajar, hoppat fallskärm och bungyjump var enligt honom tråkigt. Han var dock inte särskilt trovärdig eftersom han endast hade ett ben. Det roligaste var iallfall den 95åriga mannen med mp3 som lyssnade på sex pistols på högsta volym (så alla kunde höra Johnny rottens ljuva stämma). Gubben måste ha varit totaldöv.
Men det som chockade mig var att de flesta var helt vanliga människor som bara haft otur, och kanske förlorat jobbet i finanskrisen eller skiljt sig och nu stod utan bostad. Jag har ofta betraktat hemlösa som misslyckade individer utan drivkraft men detta fick mig helt att tänka om.
Detta kommer jag definitivt fortsätta med framöver. Jag börjar få tillbaka känseln i tårna nu, och jag är jäkligt tacksam över att jag har tak över huvudet inatt.
Våren är här
Vår tv är också trasig, men denna gång kan jag inte skylla på polackerna. De har en alldeles egen lyxig widescreen så de nyttjar inte tv-n i köket. Livslängden för vår köks-tv börjar nog tyvärr lida mot sitt slut, vi fann den nämligen på gatan. Ursäkta, men nu kom jag in på ett sidospår. Jag ska genast fortsätta att beskriva min londonidyll:
När jag gick hem ifrån jobbet idag såg jag t.o.m blommor. Inte vitsippor och blåsippor dock, men nån slags krokus var det allt. De växte inte ur asfalten utan i en park (men de pryddes ändå av avgas-fläckar)
Och fåglarna kvittrar och sjunger. På tal om fåglar, häromdagen flög en fågel in i min fönsterruta. Den lämnade en blodfläck efter sig och föll säkert död ner, men nu ska vi inte förstöra stämningen igen.
Imorgon vankas regn. Pessimist? Jag?
Rullstols-yoga
Men jag var hård. Jag lät mig inte bevekas. Jag stred tappert, och vann tillslut. Men jag måste erkänna att jag var lite oroad huruvida han skulle kunna vara med, jag menar hur gör man rullstols-yoga?
Men när vi väl var framme kände vi oss mycket välkomna. Läraren tyckte det var jätteroligt att T kommit dit, och hon gjorde ett specialprogram enbart för honom och assisterade honom genom hela passet. Hon var väldigt söt enligt T så det gjorde ju inte direkt saken värre, och T var den enda mannen i lokalen. Han kände sig säkert som en kung sittandes i sin rullstol mitt i rummet omgiven av alla yogakvinnor. Efteråt stannade vi kvar och pratade med läraren och hon berättade om ms-sjuka som blivit helt friska efter att ha praktiserat yoga regelbundet, och vi fick ett ms-anpassat program att ta med hem. På hemvägen fick han mig att lova minst 100 att ta honom till yogan varje tisdag, och han tjatade sönder mina öron om den söta yogaläraren som gett honom så mycket uppmärksamhet.
Man såg verkligen att han var stolt. Han hade ju klarat sig igenom ett helt yogapass, trots sitt handikapp. Resten av dagen satt han och övade på sitt nya yogaprogram (Jag tror att han försöker imponera på läraren). Vem vet, T kanske blir den första yogin i rullstol?
Barbie-mördaren
Det är väldigt svårt att kommunicera med O. Han har som en mur omkring sig, och befinner sig ständigt i sin egna lilla värld. Men om man lyckas tränga igenom muren har han så otroligt mycket att ge, han har så mycket kärlek och lek inom sig men man får lirka lite innan han visar detta.
Det är jobbigt för honom med dessa ständiga intryck. Han sitter mest i ett hörn med händerna för öronen, men när man närmar sig honom strålar han och börjar dansa. Han är helt enkelt världens finaste lille pojke.
Hans mamma har alltid insisterat att han inte ska gå i en särskola, så han går i en vanlig skola. Det fungerar jättebra och han har alltid en assistent som ser efter honom under skoltid.
Hans lekar är väldigt udda. När vi t ex leker med barbie så styckar han dockorna och sliter dem mitt itu, men han menar inget illa utan gör detta med glittrande ögon och skratt. Det är därför väldigt svårt för de andra barnen att leka gemensamma lekar med O, ingen förstår sig på dem, så därför styckar han som sagt helst sina barbies ensam.
För min del får han gärna behandla sina barbies hur han vill.
Rör inte hampstead heath!
Tyvärr är denna idyll hotad. De har nämligen planerat att bygga en bilväg rakt igenom hampstead heath. Detta är ett helt seriöst förslag, och de har redan börjat planera. Detta förslag är ungefär lika bisarrt som om någon skulle komma med idén att asfaltera hela sammilsdalsgropen hemma i Leksand, eller bygga liftsystem över städjan (vilket faktiskt nästan drevs igenom).
Som tur var så hålls protestmöten lite varstans, och man ser tshirts med tryck såsom "say no to the road!". Det bor många kändisar i området och även de protesterar, så jag hoppas att det gör att detta vansinniga projekt inte drivs igenom.
Tanken att mina små ekorrvänner kommer sluta som blodfläckar på en bilväg får mig att rysa. Jag förbannar verkligen människans dumhet.
Teds tarminnehåll
Tyvärr är jobbet är riktigt skitjobb, och då menar jag ordagrant ett skitjobb. Det handlar alltså mestadels om bajs. Ted kan nämligen inte bajsa själv så det får jag sköta åt honom. Jag väcker Ted samt den galna hunden och förbereder mig sedan för mitt bajsjobb. Jag sätter Ted i en stol, garderar mig med ett fem lager handskar och sedan börjar jag gräva i hans ändtarm. Det är ganska komiskt faktiskt att vi lyckas prata om sådana triviala saker ändå under dessa märkliga arbetsförhållanden. Jag har handen uppstucken i hans rumpa och vi pratar om vädret, finanskrisen och annat som engelsmän gärna pratar om.
Nåja, när plastpåsen är fylld (och jag är smått illamående) så vill han gärna se resulatet och om han är nöjd så är det klart. Mina lyckodagar är då konsistensen på bajset är perfekt, då tar det inte så lång tid, men ibland har man otur. Jag ska nog börja övervaka hans mat-intag dagen före och se till så att han inte äter något olämpligt.
Ted var väldigt noga med att skicka mig en arbetsbeskrivning innan jag kom på intervju. Den läste jag förstås inte, och när han sedan under själva intervjun frågade om jag läst arbetsbeskrivningen ljög jag: "Ja-adå". När jag väl fått jobbet och skulle utföra det för första gången fick jag mig en chock när det visade sig att det innebar denna tarm-rensning, och jag övervägde att fly och fäkta med armarna.
Men Ted är världens trevligaste och han betalar bra, så lite bajs (ok, massor med bajs) kan jag nog stå ut med.
mästerkocken tipsar
På min hylla i kylskåpet och köksskåpet trängs endast sainsburys-basics matvaror. För er som inte vet är sainsburys basics ungefär som märket coop x-tra hemma i sverige, fast 100 ggr billigare. Jag brukar alltid handla på det enorma sainsburys i camden town, och jag blir alldeles till mig i trasan när jag ser allt det billiga. Jag proppar korgen full med onödiga varor bara för att jag inte kan låta bli pga priset, det är alltifrån mint-sås (vad sjutton har man det till?) till kidneybönor (herregud! 12 pence! köpköpköp). Visst, mina matkostnader är inte särskilt höga men jag köper bara onödiga saker som jag ändå aldrig äter bara för att de är så BILLIGA.
Sen kommer jag hem till lägenheten och visar stolt upp mina fynd inför mina flatmates. "titta! en vitkål för 30 p! och titta vad jag hittade, buljongtärningar för 5 p!" De flackar med blicken och blir lite röda i ansiktet. De skäms över att jag skyltar med att vara fattig. På deras hyllor finns inte en enda matvara av detta märke, enligt dem är sainsburys basics till för de som är arbetslösa och panka. De tycker t.o.m att jag är lite konstig som lagar mat själv. De köper allt färdigt (förutom polackerna då, som ständigt plågar mig med dessa köttgrytor). Men jag låter minsann mig inte nedslås, och fortsätter laga mina storkok linsgrytor (med endast basics ingridienser) som räcker i ca 2 veckor. De är inte världens mest kulinariska upplevelser, men de kräver en mästerkock:
1. Stek lök.
2.Häll i vatten, ett kg linser, broccoli (eller varför inte den billiga vitkålen?) plus några buljongtärningar.
3. Koka tills allt är mjukt.
Hoppas det inte låter alltför svårt. Du kan ju peppra lite också om du känner för det. Låt er bara inte luras av den ganska otäcka färgen, det ska vara så. När jag sedan äter brukar mina flatmates fråga "Vad är det där för något ingrid? Något typiskt svenskt?" sen tittar de ner i den överkokta sörjan med avsmak. "Nja, inte särskilt svenskt, men vi har en annan lustig tradition" och jag börjar berätta om surströmming. De ser smått illamående ut, slutar äta och går ut från köket.
Nåja, jag får ju sitta ifred iallafall.
Fawlty towers och dödsbud
Sen fick jag följa med honom till doktorn, och han fick ny medicin utskriven. Helt plötsligt, när vi är på väg därifrån, frågar han sin doktor om han får ställa en fråga. "Javisst", säger hon. "Kommer jag dö snart?" Han säger det så lugnt, som om han bara frågar vad klockan är. "Det förstår du väl att jag inte kan svara på. Men troligtvis inte, inte än på flera år, det som kan hända är att du får ett till av dina anfall och de är som du mycket väl vet dödliga" svarar doktorn.
Vi går därifrån. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har på något vis inte förstått att T faktiskt har en dödlig sjukdom. Han har troligtvis flera år kvar, men i sinom tid kommer sjukdomen ta hans liv. Vad kan jag göra, annat än att ge honom en kram?
Senare på restaurangen var han som vanligt. Vi pratade och skämtade om doktorn som blekt sönder håret. Hennes hårbotten var alldeles röd. "Haha, såg du hennes hårbotten T! det fattades stora fläckar med hår!" frågade jag honom. "Ingrid, jag kan ju inte se". Plötsligt spärrade han ögonen i mig och sa "Ingrid, jag vill dö".
Vad svarar man på detta?
Jag försökte få honom på andra tankar. Jag var gråtfärdig. Han berättade helt likgiltigt att han inte har något att leva för, ingenting alls. Han berättade om sin ständiga rädsla för nya anfall. Han var trött på allt, att sitta i rullstol och att nästan inte kunna se.
Jag lyssnade med ett halvt öra (eftersom jag var i chock) på hans planer att åka utomlands för att få aktiv dödshjälp. Min T, dödshjälp? Vi som skrattat tillsammans bara några timmar tidigare.
När vi kom hem till honom såg vi ett till avsnitt av fawlty towers. Vi skrattade, men jag skrattade mest för att T skrattade. Jag förundrades över hur han fortfarande har förmågan att skratta trots allt lidande han gått igenom. Tack john cleese för fawlty towers!
Snökaos
Idag på morgonen fick jag en chock då jag tittade ut genom fönstret. Det var alldeles vitt ute, och det berodde inte på dimma eller avgaser, det var snö! Lite senare hörde jag ett vrål nedifrån, det var tydligen en av polackerna som öppnat ytterdörren utan att ha först tittat ut. Han fick sig nog en rejäl chock.
På min väg mot tunnelbanan blev jag anfallen av snöbollar, och sen upptäckte jag den milslånga kön. Alla londons bussar var tydligen strandsatta så tunnelbanan var ett enda kaos (tänk er alla 9 miljoner som ska till jobbet). Skolorna blev också tvungna att stänga så det förvärrade problemet med snöbollskastning (alla Londons barn skulle tydligen ut och kriga).
Jag tycker att jag vid det här laget borde vara van vid snöoväder eftersom jag ju är svensk, men jag reagerar precis som londonborna. De gör ett oerhört stort problem av det hela, och de gnäller och fryser. Detta oväder är det enda de pratar om och krisberedskapen är i full gång, det är tydligen det värsta på 18 år.
Nu var det nån som kastade snöboll på fönstret. Jag ska allt springa ut och myla dem.
Filosofi om kvällen
Jag har t ex sett mumin, eller "moomin" som de ju heter på engelska. Det var dock en besvikelse. Mina förväntningar var höga, jag hade på något sätt föreställt mig att de skulle prata med finsk-engelsk dialekt men där tog jag fel (De pratade amerikanska med sydstads-dialekt). Namnen hade de översätt rakt av och det lät utomordentligt fånigt. Här kommer några exempel : "snork-maid", "snuff-kin" (snusmumriken), "moomin-mama & moomin papa" och "mr hemulen". Vad den fege åsnan (sniff) heter uppfattade jag inte, men det är säker något fånigt som "snorty"
Tack vare moomin blev min dag lite mindre likgiltig. Jag ska överväga om den kanske t o m är värd att uppgraderas till tråkig.
