Ingrid Petri

Ted var en gång i tiden bergsklättrare, men han hade otur en dag och föll. Det resulterade i en ryggskada så han är nu förlamad i benen. Han bor i ett enormt hus i notting hill med sin galna hund Jack, och två gånger i veckan kommer jag dit och försöker få honom i tid till jobbet (vilket jag aldrig lyckas med).
Tyvärr är jobbet är riktigt skitjobb, och då menar jag ordagrant ett skitjobb. Det handlar alltså mestadels om bajs. Ted kan nämligen inte bajsa själv så det får jag sköta åt honom. Jag väcker Ted samt den galna hunden och förbereder mig sedan för mitt bajsjobb. Jag sätter Ted i en stol, garderar mig med ett fem lager handskar och sedan börjar jag gräva i hans ändtarm. Det är ganska komiskt faktiskt att vi lyckas prata om sådana triviala saker ändå under dessa märkliga arbetsförhållanden. Jag har handen uppstucken i hans rumpa och vi pratar om vädret, finanskrisen och annat som engelsmän gärna pratar om. 
Nåja, när plastpåsen är fylld (och jag är smått illamående) så vill han gärna se resulatet och om han är nöjd så är det klart. Mina lyckodagar är då konsistensen på bajset är perfekt, då tar det inte så lång tid, men ibland har man otur. Jag ska nog börja övervaka hans mat-intag dagen före och se till så att han inte äter något olämpligt.

Ted var väldigt noga med att skicka mig en arbetsbeskrivning innan jag kom på intervju. Den läste jag förstås inte, och när han sedan under själva intervjun frågade om jag läst arbetsbeskrivningen ljög jag: "Ja-adå". När jag väl fått jobbet och skulle utföra det för första gången fick jag mig en chock när det visade sig att det innebar denna tarm-rensning, och jag övervägde att fly och fäkta med armarna.
Men Ted är världens trevligaste och han betalar bra, så lite bajs (ok, massor med bajs) kan jag nog stå ut med.