Ingrid Petri

Denna dag har spenderats med ms-sjuke "T" igen. Det känns som om vi har kommit varandra mycket närmare idag. Jag kom hem till honom, fick thé av hans söta grekiska mamma och hon klagade såklart på vädret som hon ofta gör (men hon hade en anledning idag). Sen vaknade T och vi tittade på ett avsnitt av fawlty towers och rullade på golvet av skratt (åtminstone jag, T har inte riktigt den rörligheten)
Sen fick jag följa med honom till doktorn, och han fick ny medicin utskriven. Helt plötsligt, när vi är på väg därifrån, frågar han sin doktor om han får ställa en fråga. "Javisst", säger hon. "Kommer jag dö snart?" Han säger det så lugnt, som om han bara frågar vad klockan är. "Det förstår du väl att jag inte kan svara på. Men troligtvis inte, inte än på flera år, det som kan hända är att du får ett till av dina anfall och de är som du mycket väl vet dödliga" svarar doktorn.
Vi går därifrån. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har på något vis inte förstått att T faktiskt har en dödlig sjukdom. Han har troligtvis flera år kvar, men i sinom tid kommer sjukdomen ta hans liv. Vad kan jag göra, annat än att ge honom en kram?
Senare på restaurangen var han som vanligt. Vi pratade och skämtade om doktorn som blekt sönder håret. Hennes hårbotten var alldeles röd. "Haha, såg du hennes hårbotten T! det fattades stora fläckar med hår!" frågade jag honom. "Ingrid, jag kan ju inte se". Plötsligt spärrade han ögonen i mig och sa "Ingrid, jag vill dö".  
Vad svarar man på detta?
Jag försökte få honom på andra tankar. Jag var gråtfärdig. Han berättade helt likgiltigt att han inte har något att leva för, ingenting alls. Han berättade om sin ständiga rädsla för nya anfall. Han var trött på allt, att sitta i rullstol och att nästan inte kunna se. 
Jag lyssnade med ett halvt öra (eftersom jag var i chock) på hans planer att åka utomlands för att få aktiv dödshjälp. Min T, dödshjälp? Vi som skrattat tillsammans bara några timmar tidigare.
När vi kom hem till honom såg vi ett till avsnitt av fawlty towers. Vi skrattade, men jag skrattade mest för att T skrattade. Jag förundrades över hur han fortfarande har förmågan att skratta trots allt lidande han gått igenom. Tack john cleese för fawlty towers!