Bland munkarna (ej de ätbara)
Och jag ska avsluta med att citera Ferdinands mamma: "Men ingrid, varför är du inte som de andra ungdomarna som super skallen av sig varje fredag?"
"Jag trivs bättre här, på buddhistcentret, där jag kan sitta i lugn och ro med alla de flummiga och meditera i timmar"
Och ferdinands mamma var ju en mycket förstående mor trots att hon var en, hmmm, ko.
Mitt slitsamma arbete
Idag har jag spenderat dagen med ms-sjuke T igen . Allra längst ned på sidan finns en utförligare beskrivning av honom. Ni kanske fick en lite väl negativ uppfattning efter att läst det inlägget, så jag ska skriva något snällt om honom denna gång istället för han förtjänar det.
Schemat för dagen såg ut så här:
12pm-2pm bjöd han mig på restaurang (jag åt för 13 pund).
2pm-3pm skjutsade jag runt honom i hans rullstol runt hela camden för att han skulle kunna köpa monty python dvd:s.
3pm-4.30pm bjöd han mig på starbucks (jag fikade för 5 pund).
4.30pm-7pm tittade vi på monty python dvd:n.
Det här var alltså min arbetsdag. Det låter kanske slitsamt men jag överlever (Hoppas ni förstod ironin).
Men det var inte bara nöje, jag fick också äran att leka psykolog. T var tydligen kär i sin förra carer, och idag grät han en skvätt och jag tröstade. Stackarn!
Efter varje gång jag träffar T har jag alltid så fruktansvärt dåligt samvete. Jag blir ju bjuden på allt! Det dåliga samvetet behöver jag inte ha längre. T får tydligen 180 pund varje månad som enbart är till för att spendera på sin carer, dvs mig. Om han inte spenderar dem måste han lämna tillbaka pengarna. Detta glada budskap stillade mitt dåliga samvete, och i london fungerar det så att carern får gå in gratis på de ställen som har inträde, så när vädret blir bättre (om det nu inträffar) så ska vi på zoo för han vill så gärna se pingviner.
Usch, det låter ju verkligen som om jag uttnyttjar honom. Men jag och T har alltid skitkul. Vi skrattar inte så ofta med varandra, oftast åt varandra, men vi skrattar och det är huvudsaken.
Bamse
När jag kom dit i lördags låg den nya bamsen där och jag blev såklart exalterad eftersom jag älskar bamse, trots dessa ständiga moralpredikningar. Jag började min högläsning och jag hade världens inlevelse. Jag förställde rösterna, jag kallsvettades då det var otäckt och jag var riktigt nöjd med mitt skådespeleri. Efter en stund upptäckte jag att jens somnat, men jag lät mig inte nedslås för det utan fortsatte, det var ju så spännande! Jag blev ju bara tvungen att få veta hur det skulle gå för krösus och hans otäcka kumpaner.
Sen kom jag till ett avsnitt som handlade om isbjörnar. Det var tydligen synd om isbjörnarna eftersom de var så förvirrade, och bamse förklarade lugnt och sansat "allt detta beror på växthuseffekten. Om inte alla jordens människor hjälps åt kommer isbjörnarna att försvinna". Tänk att de lyckades klämma in ett sådant viktigt budskap i en saga.
Sen vaknade jens och fick syn på isbjörnarna och ville höra hela historien. Han förstod inte riktigt det här med växthuseffekten, men han höll med om att det vore ju tråkigt om isbjörnarna försvann. Då skulle ju inte pingvinerna ha några lekkamrater, enligt honom.
"S"
Det är möjligt att S är en ny inkarnation av jesus. Han har en gloria omkring sig och det fullständigt lyser om honom, man blir verkligen bländad. S kan även läsa tankar, och det är ganska otäckt men samtidigt fascinerande. Han är också en av de klokaste människorna jag mött, så man kan säga att han är min guru.
När det kommer till själva arbetet är det inte alltför mycket att göra. Han ska kläs förstås, och hans kläder är smått udda. Han kräver ankelsockar, pälsmössa (ja inomhus!) och t-shirts med kraftiga slagord.
När han är klädd så brukar jag och min amerikanske medarbetare garren slåss om vem som ska diska. Han vinner, och jag får torka. Det är teamwork som gäller mellan oss.
Medan vi diskar börjar S med sin heliga ritual. Han är nämligen medlem i en mystisk sekt som är helt okänd för mig. Hans heliga ritual innebär s.k "chanting". "Humbayaaaa kaaaaa maaaaa", sjunger han om och om igen i timmar. Då och då slår han på en gong-gong. När han är färdig sätter han på någon poppig musik. Det blir så stora kontraster, tycker jag och garren. Det sista vi ser av S när vi går är pälsmössan som gungar ikapp till musiken, och han lyser starkare än någonsin.
Svart snor
Man blir riktigt ful av att bo i london. Det är smuts överallt, och så fort man går ut får huden en gråaktig ton. Håret blir alldeles matt av all smuts, och när man sedan duschar blir vattnet alldeles grått. Och aprorå vattnet i london så innehåller det så mycket kalcium att håret blir torrt som en risbuske och huden torkar ut.
Jag antar att londonluft motsvarar en kedjerökares koldioxidintag, och om man vill ha ett skräckexempel kan man studera sitt snor som är alldeles svart (hjälp, hur ser mina lungor ut!)
Jag har alltså blivit riktigt ful. Men de flesta är fula här, så det gör inget. Och de flesta husen är fula så man smälter liksom in, som en kameleont. Och vädret är alltid fult. Värst vad ordet fult är fult.
Systrarna "A"
De är ganska olika. Hur har de kunnat härstamma från samma ägg, kan man undra.
A är hur mysig som helst. Hon volontärjobbar för att "göra nytta för samhället", som hon själv säger. Hon vill göra sig förtjänt av det månatliga bidraget hon får från staten som handikappad.
Men för systern K går det utför. Hennes alkoholkomsumtion är inte att leka med. Hon pratar med sig själv och det går inte att få ett vettigt ord ur henne. Hon kräks då och då på golvet (och jag får torka), och när jag tömde vattenkokaren fick hon ett utbrott. Sen dess är hon inte särskilt vänligt inställd mot mig. De lördagar då jag har huvudansvaret för K är min uppgift att vakta henne så att hon inte blir för full.
Men jag och A däremot, vi kommer alltid bra överens. Jag brukar köra omkring henne i rullstolen, genom hela camden-området (och det är inte roligt, ni som har varit på den överbefolkade marknaden) för att hon ska kunna köpa sig pappershanddukar, en ny deodorant eller potatis. Men trots att sakerna hon vill köpa är oviktiga och onödiga för mig så har vi alltid ett sådant utbyte av varandra under vår shoppingtur. Vi fastnar alltid i intressanta disskussioner när vi går där och trängs i folkvimlet. Vi snackar skit om min agency, hon oroar sig för stackars K, hon oroar sig för sin pappa som går arbetslös och mest av allt är hon nervös inför sin flytt till sin alldeles egna lägenhet. Hon har bott hemma hela sitt liv och nu ska hon för första gången få stå på egna ben (inte bokstavligt, hon är rullstolsbunden) och hon är intill döden nervös. När vi är på väg hem och jag försäkrat henne om att allt kommer att bli bra så kommer hon på att hon vill handla en ny penna, en diskborste eller varför inte en blomkål? Vi vänder, trängs på marknaden och jag kör henne med glädje dit hon vill.
Hare hare rama rama
Sen får du din mat, och du kan ju alltid donera en slant för att undvika dålig karma. Sen äter du din mat och du blir väldigt mätt. När alla andra anhängarna beger sig upp till templet igen för det som återstår av föreläsningen smyger du ut igenom nödutgången. Detta är som sagt mitt och emilies söndagsnöje.
"R"
Nu mår hon någorlunda bra, men för några år sedan var hon blind, satt i rullstol, blev misshandlad av sin man och hade samtidigt 4 barn att uppfostra. Mannen brukade tydligen köra ner rullstolen (inkl. R) för trappan när han blev trött på henne. När R kontaktade de s.k "social services" fick hon till svar : "kontakta oss när det krisar sig, så hjälper vi till". Hon sa att det krisade sig just nu, och fick till svar "ja, men kontakta oss när det v e r k l i g e n krisar sig".
Hon har en vilja av stål och är alltid positiv, hur risig hon än känner sig. Hon har också två underbara små söner, P och I, som jag har turen att få ta hand om. Hon är verkligen en riktig stålkvinna. Heja, R!
Kulturkrockar
De första två veckorna i london blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag tänkte att jag från sverige skulle ordna ett temp. boende de första veckorna, innan jag hittat något permanent. Jag tyckte att hostel var lite för dyrt så jag letade på gumtree och fann en roomshare som var någorlunda billig. Jag mailade personen ifråga och hon hette fouad, var i 40års-åldern och jobbade inom fashion. Det lät tryggt och säkert, tänkte jag, hon låter inte som någon galen psykopat.
När jag väl kom fram, vilsen och med två tunga väskor plus gitarr så skulle jag vänta på fouad vid stationen. Jag väntade och väntade. Efter ett tag kom en man fram till mig. "Är du Ingrid?" frågade han, jag tänkte att det kanske var fouads man eller något, men han höll fram handen och presenterade sig som fouad. Jag var i chock. Skulle jag ta mina 60kilos väskor och springa min väg? Fouad var arab, hade muslimska kläder och höll en påse med rått kött i handen.
Jag traskade efter fouad, i mitt chocktillstånd, och han tog mig till en ungkarlslya utan dess like. Det luktade kiss i trappuppgången, det var hår överallt och det fanns råttor.
Fouad var ingen rättrogen muslim och han bad aldrig (inte vad jag märkte iallfall). Och man kan genom att importera schalar från pakistan inte direkt hävda att man jobbar inom fashion.
Fouad var dock mycket intresserad av filosofi. Tyvärr envisades han med att diskutera de stora frågorna nattetid då jag hellre ville sova. Han såg mig som en dum, naiv svensk och han själv var otroligt världsvan. Han var arg på det brittiska samhället och var bitter för jämnan. Han gav mig dock lite rabatt på hyran om jag dammsugade och det var ju generöst av honom.
Aint nothing but blues bar
Den ligger på kingly street om ni skulle ha vägarna förbi.
"S"
Sin lägenhet har hon iof kvar, men hon vistas endast i ett rum eftersom hon är sängliggande. Min huvudsakliga uppgift är att hjälpa till att tvätta henne, byta blöja, borsta tänderna och utföra hennes ganska komplicerade ansiktstvätt.
Sen är det dags för fotmassage. Det är inget jag måste göra, men den lilla stunden med S känns viktig. Vi brukar småprata litegrann (eller jag pratar, och hon nickar) och sen brukar jag fråga om hon hör fågelkvittret utanför fönstret och det gör hon. Jag lånar alltid med mig böcker från S, för hennes lägenhet är som ett bibliotek. Bokhyllorna är fyllda med böcker av dalai lama och andra gurus, och hon har varenda självhjälpsbok som skrivits. Jag vet inte hur jag ska hinna läsa alla.
När jag lämnar lägenheten och kommer ut i solen är det som att vara pånyttfödd, jag inser hur lycklig jag är. Jag kan gå, jag kan vara utomhus, jag har allt jag behöver. Att gå till S fungerar ungefär som en själslig rening, och det ger så mycket mer än de 6 pund jag får varje gång jag besöker henne.
Ang. polackers matvanor
Mina andra flatmates är ok. Det är mexikaner, brasilianare och en colombian. Men det luktar inte tacos för det. Jag antar att köttgryta utplånar taco-doften.
Min colombianska rumskamrat nathalie är dock ett mysterium. Hennes schema ser ut så här : 9 am-5pm pluggar hon på universitet, sen mellan 6pm-3am sliter hon på hard rock café. Hon får alltså inte särskilt mycket sömn, den stackars människan. Man kan ju tro att hon borde stupa i säng när hon kommer hem, men så är inte fallet. Hon pratar i telefon resten av natten, och eftersom spanska enligt mig inte är det vackraste språket så blir jag ganska störd.
Men trots köttgrytorna och oönskade telefonsamtal har vi ändå en ganska fin sammanhållning i flat 14 på criterion mews.
Söta vs. otäcka tanter
De flesta engelska tanterna jag tar hand om är jättesöta. De bjuder på thé och engelska kakor, och berättar om krigstiden då de fick flytta ut på landet för att undvika bomberna. Men jag har också haft oturen att möta två riktigt otäcka tanter. Usch, jag har fortfarande mardrömmar ska ni veta.
Den första tanten hette mrs S. När agencyn skickade dit mig sa de att de enda du behöver göra är att hacka grönsaker och mata hennes fåglar. Det lät ju inte alltför betungande, tänkte jag. Men agencyn råkade visst glömma att nämna att hon var galen.
Så när jag steg in i Mrs S hus slog en frän doft emot mig. Mrs S hade tydligen en kärlek för lagrade franska ostar, och det förklarar doften. Hon hade ett antal, inte bara i köket utan även i badrummet och städskrubben.
Medans jag var där pratade hon oavbrutet på tyska med sina fåglar. Jag blev allvarligt oroad av hennes egendomliga beteende. Sen började hon bli våldsam. Hon hävdade att jag var oduglig eftersom jag enligt henne inte kunde manövrera en dammsugare, och hon tyckte att jag luktade illa. Ska hon säga, som har hela huset fullt av ostar.
Så tillslut slängde hon ut mig, inte verbalt utan fysiskt. Hon sparkade helt enkelt ut mig. Hon var en mardröm, jag överväger fortfarande att gå i terapi.
Galna tanten nr 2 hette K. Hon var en uråldrig, ensam och djupt religiös grek. Hela hennes lägenhet var fylld av ikoner i olika storlekar. Redan när jag ringde på dörren skrek hon att jag skulle försvinna så jag hade ingen chans att ge ett gott första intryck. När hon insåg att hon inte hade någon mat i huset släppte hon in mig, så att jag skulle kunna gå och handla. Hon gav mig en lista på de mest udda saker, det var allt ifrån bananer (gröna, inte längre än 1 dm, inte bredare än 2,5 cm) till tryffelolja. Herregud, hur ska jag hitta allt detta i samma affär, tänkte jag. När jag väl kom tillbaka var jag stolt, jag hade köpt precis allt på listan förutom schweiziska korvar som var slut. Hon packade upp, och sa ingenting och jag antog att hon var nöjd. Men sen hördes ett avgrundsvrål och hon kastade bacon omkring sig och vrålade "VAD ÄR DET HÄR?" och jag sa såklart "bacon?" och hon svimmade nästan av ansträngning (hon var över 90) och hon började sedan skrika om att min bacon jag köpt var för fet, för dyr, ja allt var fel. Sen tog hon upp en av sina ikoner och började mumla för sig själv. Sen började hon skrika att jag var djävulen som invaderat hennes hus och jag bestämde mig för att försvinna illa kvickt.
Nästa dag ringde agencyn och frågade mig om jag visste var K var. Det var en dum fråga eftersom hon alltid var hemma, kärringen kunde ju knappt gå. Några timmar senare ringde de igen och berättade att K var död. Jag var i chock. Tanten hade tydligen klättrat upp för en stege, det är inte det smartaste om man inte ens kan gå. Vad skulle hon på en stege att göra? Må du vila i frid, K.
munspelsmannens rival
Nu har jag sett henne igen. Munspelsmannen på drottninggatan är ingenting i jämförelse med henne. Hennes kläder hänger i trasor, hon kan inte intonera och fiolen är ostämd, men vilken känsla! det förtjänar egentligen flera utropstecken. Hon spelar vivaldis violinkonsert om och om igen med sin ostämda fiol. Hon är helt enkelt musik. Hon håller ofta till vid kings cross om ni vill ta er en titt.
"T"
Idag har jag jobbat med T . T är från cypern, 40 och har ms. Han sitter i rullstol men han har tur, han kan iallfall gå korta sträckor med hjälp av sin käpp. T har bott i samma lägenhet hela sitt liv, och han blev sjuk redan när han var 21. T är väldigt bitter. han hatar de flesta: muslimer, judar, amerikaner och framförallt turkar, som enligt han har invaderat och förstört hans hemland cypern. Han föreläser alltid i timmar om allt ont turkarna gjort. När jag en gång frågade vad han tycker om svenskar blev han ganska fundersam, men medgav tillslut att svenskar var ok p.g.a abba (som är hans favoritband).
Idag fick jag följa med T till sjukhuset. T fick skäll av läkarna eftersom han inte tagit sin medicin, och de skyllde sedan på mig. Jag försökte förtvivlat förklara att jag träffar bara T 2 ggr i månaden och jag har därför ingen möjlighet att övervaka hans medicinintag. Sedan tog T mig till en turkisk (!) restaurang, och när jag efteråt tackade för maten och sa att den var god blev han bitter igen och hävdade att grekisk mat minsann var godare. Han sa att nästa gång vi sågs skulle han minsann ta mig till en grekisk restaurang för att bevisa det, och jag protesterade inte direkt.
Jag gillar T, även fast han är lite bitter. Han har inte haft det lätt.
