Ingrid Petri

Då och då när jag blir trött på detta ytliga liv vi lever (och vill leka djup), och då jag känner för att kika under slöjan som ju är vår förgängliga värld (ojoj vad djupt det här blev!) så brukar jag styra min kos mot londons buddhistcenter. Varje fredagkväll samlas londons alla buddhister och diverse annat flummigt folk (jag hamnar nog under den senare kategorin) till  en kväll av ritualer och meditation. Man kommer dit, får mystiskt ayurvediskt the, pratar med de mer eller mindre flummiga och sen går man in i meditationssalen. Kvällen börjar med att man bugar inför den enorma buddhastatyn och sen låtsas man sjunga med i deras heliga sånger (vilka jag inte kan, men det låter vackert iallafall). Sen pysslar de med sina ritualer och pujas, de mediterar i timmar (och jag får blodstopp i benen), man dricker mer the och sen är det över. Så brukar mina fredagkvällar se ut.
Och jag ska avsluta med att citera Ferdinands mamma: "Men ingrid, varför är du inte som de andra ungdomarna som super skallen av sig varje fredag?"
"Jag trivs bättre här, på buddhistcentret, där jag kan sitta i lugn och ro med alla de flummiga och meditera i timmar"
Och ferdinands mamma var ju en mycket förstående mor trots att hon var en, hmmm, ko.