Ingrid Petri

Jag har nu flytt storstaden och befinner mig på ett välbehövligt 9-dagars retreat i min lilla hemby Heden utanför Leksand, mitt ute i ingenstans. Jag är omgiven av skog och snö, och tystnaden och stillheten skrämmer mig lite. Det är bara jag och stjärnorna, och allt är knäpptyst. Jag kan t.o.m höra mitt eget hjärta dunka och blodet som susar i mina ådror, ett gott tecken. Det är ett bevis på att jag lever.
  
Schemat för veckan gapar tomt. Jag kan ju förstås välja och vraka i Leksands enorma nöjesutbud, vi som har hela två uteställen att välja mellan; discodunkande nattklubben/kinarestaurangen lucky house eller den lite mer gemytliga leksandsbaren.
Antagligen kommer det sluta med att jag spenderar min vecka sittandes på en stubbe ute i skogen som en eremit. Man måste ju ta vara på tystnaden och lugnet, jag vet inte när jag får uppleva det nästa gång.
Det har snöat hela dagen och jag fryser ständigt. Att sitta på en stubbe låter inte särskilt lockande längre. Jag tror jag håller mig inomhus istället och pysslar med något typiskt svenskt, som att baka kanelbullar. Och sedan äter jag dem medans jag tittar på bullerbyn. Det låter som en vettig plan. Det ska jag sysselsätta mig med denna vecka.

Imorse var jag hemma hos Ted och plockade bajs, eller "pull the poo out" som man skulle säga här. Jag råder er som inte förstår vad jag pratar om att läsa inlägget "teds tarminnehåll" längre ned på sidan.
 Det var fin konsistens på bajset idag, men han berättade att han varit förstoppad i två dagar så det var extra mycket bajs att plocka. Det var så mycket bajs att det nästan inte fick plats i den svarta påsen. Men det var inte bajset jag skulle prata om, utan en annan sak. Ted sårade mig idag. Han tycker tydligen att jag är för långsam. Med en sårad min frågade jag: "Ted, menar du att jag är för långsam när jag plockar bajs?" Han nickade dramatiskt.
Han vill inte att jag kommer på veckodagarna längre då han har bråttom och ska till jobbet. Jag får bara komma på lördagar. Jag vill bli snabb att plocka bajs, men jag funderar på hur det ska gå till. Jag ska försöka hitta någon att träna på. Eller det kanske finns någon kurs att gå?
Usch, jag inser att detta problem ständigt kommer hemsöka mina tankar och förstöra min nattsömn ett tag framöver. Mitt självförtroende är i botten. Det är inte roligt att vara en långsam bajsplockare.

Denna helg har jag haft besök av lillasyster. Vi har inte alls gjort det man ska göra i london som turist. Hon åkte i och för sig och tittade på big ben en sväng, men jag vägrade. Jag lämnar ogärna mitt revir, storstaden ger mig nämligen en hemsk huvudvärk. Jag sitter hellre i parken och luktar på blommorna.
Jag drog dock med henne för att mata de hemlösa, och det var nyttigt för henne att se. Hon blev nog lite chockad när hon träffade transexuella olivia som också är volontär och har kortkort kjol, håriga ben och läppstift kladdat över hela ansiktet. Olivia har tydligen varit konsertpianist. Jag gillar henne. Eller honom? Kön är oväsentligt. Olivia kan säga några få ord på svenska, och blev eld och lågor när han/hon fick nyttja sina språkkunskaper.
Vi är ju uppvuxna i en by ute i skogen så allt detta var nog exotiskt för lillasyster.
På fredagen blev det förstås den obligatoriska pubrundan i camden. Jag fick skoskav och mina fötter är fortfarande svullna.
Som ni märker har vi haft väldigt trevligt .

Häromdagen jobbade jag med T igen (ni vet han som är grek, har ms och gör rullstolsyoga). När jag kom dit sken han upp och sa som vanligt "Ingrid! Min svenska viking!" Jag och T har ganska många interna skämt, och han tycker att det är roligt att ha en assistent som härstammar från vikingarna. Då känner han sig trygg, menar han.
Sen frågade jag honom hur det går med yogan, och han svarade "inte särskilt bra, jag har inte klivit upp ur sängen sen du var här förra gången" (och det var en vecka sedan)  Efter mycket möda klev han tillslut upp och hans mamma insisterade (trots T:s protester) att visa ett gammalt fotoalbum. Det var helt fantastiska bilder av T där han var ung, frisk, vacker, strålande av vitalitet och utan sin accessoar rullstolen. T såg ut som en grekisk gud när han var yngre, jag kunde inte alls förstå att fotona föreställde samma person som nu satt framför mig.
T orkade inte gå ut denna dag så vi tittade istället på en video från T:s brors bröllop 1995. T ville att vi skulle se den eftersom han var med och dansade. Det var en helt fantastisk video. Flera hundra skrattande greker, bouzoki-musik (stavas hur?) och ouzo. Och alla dessa traditionella grekiska danser! Helt plötsligt flög T upp och pekade på skärmen "Titta! där är jag! " och jag var förstummad. T kunde verkligen dansa. Han berättade att han gått i dansskola och att det var det bästa han visste innan han blev sjuk.
Jag och T vrålade av skratt när vi såg hans supertjocka morbrors försök att dansa nån speciell hoppdans, och när jag försäkrade T att han helt klart var den bästa dansaren strålade han.
Detta besöket hos T var det bästa någonsin. Det var oerhört viktigt för mig att se bilden av den friska, starka och vackra T.
T är inte längre en ms-sjuk man för mig, han kommer alltid vara den vackra, skrattande dansguden.

Jag vet att jag inte varit särskilt snäll mot polackerna på nedervåningen i mina tidigare inlägg. Den gnälliga, kvinnliga polacken är faktiskt inte så dum som jag tidigare trott. Följande händelse utspelade sig; Jag kom in i köket, den kvinnliga polacken stod som vanligt vid spisen och kokade köttgryta. Jag hälsar, hon hälsar tillbaka och så brukar våra konversationer sluta. Men denna gång var det annorlunda. Hon pratade med mig! hon frågade " Ingrid, du håller på med sån där yoga va?"(hon uttalade iof yoga väldigt roligt) Ja, svarade jag, för det gör jag ju. Och inte lite heller. Får jag inte göra mitt dagliga ashtanga-pass får jag otäcka abstinenssymptom (jag börjar skaka, kallsvettas och får ruskiga tankar). Nu överdrev jag lite, men jag är helt klart beroende.
"Jag måste visa vad jag köpt", sa hon. Sen sprang hon in på sitt rum och kom tillbaka med en yoga-dvd. På polska. Jag började inte skratta konstigt nog (Tanken på att den lata, tjocka, gnälliga, köttättande polacken utan humor skulle utöva yoga är faktiskt ganska komisk) Jag blev istället intresserad och vi hade sedan ett långt samtal om yoga. Hon var mycket ivrig och nyfiken. Jag föreslog t.o.m att vi skulle yoga tillsammans någon dag, och det ville hon gärna. All tidigare negativitet mellan oss var som bortblåst! Yogan förenade mig med den gnälliga polacken, och ordet yoga betyder just "förening". Ser man på, där fick ni en gratis språklektion på köpet.