Ingrid Petri

Jag har nu flytt storstaden och befinner mig på ett välbehövligt 9-dagars retreat i min lilla hemby Heden utanför Leksand, mitt ute i ingenstans. Jag är omgiven av skog och snö, och tystnaden och stillheten skrämmer mig lite. Det är bara jag och stjärnorna, och allt är knäpptyst. Jag kan t.o.m höra mitt eget hjärta dunka och blodet som susar i mina ådror, ett gott tecken. Det är ett bevis på att jag lever.
  
Schemat för veckan gapar tomt. Jag kan ju förstås välja och vraka i Leksands enorma nöjesutbud, vi som har hela två uteställen att välja mellan; discodunkande nattklubben/kinarestaurangen lucky house eller den lite mer gemytliga leksandsbaren.
Antagligen kommer det sluta med att jag spenderar min vecka sittandes på en stubbe ute i skogen som en eremit. Man måste ju ta vara på tystnaden och lugnet, jag vet inte när jag får uppleva det nästa gång.
Det har snöat hela dagen och jag fryser ständigt. Att sitta på en stubbe låter inte särskilt lockande längre. Jag tror jag håller mig inomhus istället och pysslar med något typiskt svenskt, som att baka kanelbullar. Och sedan äter jag dem medans jag tittar på bullerbyn. Det låter som en vettig plan. Det ska jag sysselsätta mig med denna vecka.