13 dagar kvar
Efter 5 veckor hemma hos min ms-sjuka deprimerade grek har jag lärt mig ett och annat (och blivit ett antal kg tyngre efter all hemlagad grekisk mat)
Vi är som en liten familj, jag, T och hans mamma. Under helgerna fylls huset av släktingar, grekisk musik och skratt men under veckorna är stämningen desto dystrare. T ligger mestadels i sitt mörka, kalla rum och stirrar upp i taket.
Jag både älskar och hatar att bo hos dem. Det är svårt att se sin tvillingbror (så nära har vi kommit varandra) lida och kämpa, för det gör han ständigt. Det är också svårt att se hans mammas förtvivlan. T använder sin mamma som punchbag och öser all smärta och aggression över henne. Hon sväljer dock allt, alla fula ord och anklagelser. Jag har aldrig sett en sådan kärlek mor och son emellan, trots att T hävdar att han hatar henne. Han kan hata och straffa bäst han vill, hon kommer alltid finnas där för honom.
Så den lilla council-lägenheten må vara kall (T är för snål för att sätta på värmen), men vem behöver element när det finns kärlek och värme?
T är som sagt väldigt upprörd över att jag åker till indien och lämnar honom, vi bråkar och en dag fick jag minsann höra att jag var margaret thatcher (haha vilken anklagelse!) och att svenskar är kalla och själviska. Han litar ju på och är beroende av mig, hans liv ligger i mina händer, och så överger jag honom. Men maggie thatcher kan han vara själv. Eller Nick Griffin, den avskyvärda ledaren från BNP som vi tillsammans planerar att mörda.
Jag har också kommit hans mamma otroligt nära. Hela hennes liv har varit en jäkla kamp. Jag blev så rörd häromdagen när T berättade att hon sagt att hon ser mig som sin egen dotter, hon ser sig själv i mig. Vi två har sovit på bäddsoffan när huset var fullt av släktingar och hon har visatt mig och lärt mig sina recept. Hon har även berättat hela sin tragiska historia, från att hennes pappa dog till att hon blev skickad till london som 10åring alldeles ensam eftersom hon var oönskad av sin mamma. Sen ska vi inte tala om det arrangerade äktenskapet med en galen hustrumisshandlare, och sen T:s sjukdom. Kan inte människan få lugn och ro någon gång? Det finns ingen som förtjänar det bättre än henne.
Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dem för tiden jag fått bo hos dem, jag har verkligen vuxit som människa och förstått vad som faktiskt betyder något, och jag är så otroligt lycklig som är frisk.
Carpe diem.
