Kolkata

Imorrn lamnar jag kolkata for att aka vidare mot varanasi. Jag har varit har i 7 veckor och de har varit den basta och varsta tiden i mitt liv. Jag ar for tillfallet helt slut, oronen varker av allt ovasen och jag har svart att andas och svetten rinner trots att det ar kvall. Jag har inte upplevt nagon tystnad eller avskildhet under hela vistelsen. Mina oronproppar har varit raddaren i noden, men hade troligen behovt ett trippelt lager for att utestanga det standiga tutandet och bullret.

De senaste timmarna har bestatt av avsked. Jag lamnade tillbaka gitarren (som varit livsnodvandig) jag fatt lana av irlandska sean, han ska stanna har 6 manader till och det visar pa en viss styrka ma ni tro. Jesse ar en annan beundrandsvard person. Han bor i min sovsal och planerar att stanna lange aven han. De bada jobbar dubbla skift pa kalighat, vaknar tidigt och kommer hem sent.
Avskedet pa barnhemmet var inte sa svart som jag trott, eftersom jag har min returbiljett fran kolkata kommer jag se dem snart igen. Denna sista dagen koncentrerade jag mig endast pa att ge, och kanslan det gav var obeskrivlig. Jag fick tusenfalt tillbaks denna sista dag.

Jag har lart mig vad lycka ar. Jag tror till och med att jag funnit den. Kan 5-ariga sushmita, som ar forlamad och samtidigt cp-skadad skratta sa att tararna rinner kan val jag? Lyckan gick att finna genom att bara betrakta dessa barn och deras livsgladje.
Jag tror till och med att jag forstar mig pa vad karlek ar, eller iallafall kommit en bit pa vag.
Jaja, nog med sentimentalitet, men mina nya insikter kan fortsatta i all oandlighet.
Kolkata har helt enkelt varit fantastiskt trots umbaranden, spartanskt leverne och en kampande mormor pa sjukhus.

Imorrn maste man gomma sig eftersom indierna firar holi. De skriker "holi hei" och kastar farg pa varandra, och firandet innebar aven kopiosa mangder av bhang-lassi. Men jag tanker inte gomma mig. Jag tycker det later ganska kul med fargkrig.

Konsert

I forrgar upptradde jag och australiensiske Hugh infor publik. Indierna firade guden shiva, och behovde nagra som kunde spela en trudelutt till dessa festligheter. Jag och Hugh anmalde oss. Vi gick upp pa en scen, framforde vart 10 minuter langa musikstycke (han spelade didgeridoo och jag gitarr) for en publik pa kanske 30 stirrande indier. Fore upptradandet hade denna publik hallt i sig tunnor med sk bhang-lassi (lassi kryddad med cannabis) och det bidrog annu mer till stirrandet. Det satt nagra barn pa raden langst fram och de holl alla for oronen. Det ar sa trevligt med uppskattning fran publikens hall nar man upptrader.
Nar vi var fardiga stirrade de desto mer och sprang sedan mot tunnorna igen. Nagra kom dock fram till Hugh och undrade hur man kunde fa ett sadant ljud fran ett bamburor.

Jag har borjat undervisa mina barn och de ar sa intelligenta och snabblarda. Mest gor vi fysiska ovningar, men jag gor aven tappra forsok att lara dem ramsor och enkla sanger. 2-ariga blinda Nitu ar en musikalisk begavning, hon nynnade faktiskt med till bjornen sover.
Jag har aven blivit proffs pa att byta tygblojor och att tvatta pa traditionellt vis.


Calcuttas nojesutbud

I calcutta finns dagar da man bara vill dra tacket (i mitt fall en rutten filt) over huvudet. Man vaknar och konstaterar att just idag avskyr jag calcutta, och man bestammer sig for att ligga i sovsalen och stirra in i vaggen och rakna vaggloss istallet for att ga ut pa gatan och overfallas av tiggande barn, bajslukt och efterhangsna indier. Jag tror att det ar en ganska normal reaktion. Calcutta ar en valdigt intensiv stad och dess invanare likasa.

Men jag ska inte klaga. Jag kom nyss tillbaks fran ett josefin-besok pa sjukhuset, hon har sammanlagt tillbringat 2 av 4 veckor i indien pa just detta sjukhus. Hon aker till sverige nasta vecka for att tillfriskna i lugn och ro vilket ar ett klokt beslut. Idag demonstrerade hon sina rontgen-platar och visade stolt upp sina organ, och hennes sota lakare visade oss mango-traden utanfor fonstret.
Josefin far permission imorgon i 3 timmar. Det glads hon at.

Men man kan ha roligt har ocksa. Om kvallarna brukar vi volontarer bege oss till "the fairlawn" som ar ett brittiskt hotell i fawlty-towers stuk. De har en beergarden dar vi brukar sitta och dricka kingfisher-ol. Kingfisher ar ju ett flygbolag, och tydligen borjade de med oltillverkning som overgick i flygplan. Eller var det tvartom? 
Allt som har med fairlawn att gora ar gront. Rummen, stolarna, uniformerna, toasitsarna, tvalen och to.m toapappret. Det ar som ett stort skamt alltihop. Om man gar dit pa eftermiddagarna kan man dricka "afternoon-tea", man far da tekanna med tillhorande tehuva, mjolk, socker och shortbread.

Nu vantar det svara uppdraget att ta mig fran internetcafeet tillbaka till mitt hostel utan att bli en levande maltavla. Onska mig lycka till.


Tondov ringklocka

Senaste tiden har praglats av sjukdomar, josefin befinner sig pa sjukhus igen pga urinvagsinfektion som ledde till inflammerade njurar som ledde till njurstenar osv, men hon blir ompysslad och var vid gott mod vid senaste besoket. Varje gang hon vill pakalla sjuksystrarnas uppmarksamhet ringer hon i en klocka, och da plotsligt ljuder en falsk fur-elise utanfor hennes dorr. Det ar sa komiskt. Signalen skar verkligen i oronen, och strax dyker en sjuksyster upp.

Jag har haft en dunderforkylning i en evighet med blixtrande huvudvark, men ar nu pa battringsvagen. Snoret jag snyter ut ar alldeles svart. Hur kommer mina lungor se ut efter 2 manader i calcutta? Hemska tanke.

Annars flyter allting pa. Jag har snart lart mig namnen pa alla mina barn, och de ar sadana anglar allihop. Jag har fatt hora bakgrundshistorien till nagra av barnen och det var inte roligt att hora. Jag ar sa glad att de hamnat pa shishu bhavan.

Jag suktar efter natur och nagot vackert att titta pa. Nar jag inte klarar av all fulhet langre brukar jag ga till victoria memorial, en stor, vit och mattligt vacker byggnad som britterna byggt. Byggnaden ar omgiven av en liten park med tillhorande fontan (och nagra enstaka blommor), och jag brukar ga runt, runt och bara latsas att jag befinner mig pa en ang nanstans. Tyvarr forstors min illusion av trafikbullret och det standiga tutandet (och svansen av indiska man och barn jag har bakom mig), men det ar troligen den enda naturupplevelsen calcutta har att erbjuda. Detta noje kostar mig 4 rupees, vilket ar overkomligt.

Nu ska jag satta mig pa taket och fortsatta lasa "city of joy", en bok som handlar om slummen i calcutta som varmt rekommenderas. Boken alltsa, inte slummen. 
Jag blir formodligen stord av Peter dock, den forrymde kanadensaren som bor pa taket med sina kattungar. Han ser ut som en vilde, men ar inte sarskilt farlig.   


RSS 2.0