Ingrid Petri

Jag och två klasskamrater har härmed flyttat in i en stuga tillhörande en lokal miljöaktivist (vilket han vägrar bli kallad) och vi har storslagen utsikt över Naivashasjön och de vilda djuren alldeles inpå knuten. Vi har myrinvasion också för den delen, men ingen av oss bryr sig längre om blandningen av myror och jordnötssmör vi lägger på smörgåsen, myrorna har helt enkelt blivit ett vanligt inslag i vår diet, vi ser det sóm ett extra proteintillskott.
Denna man vi bor hos är troligtvis världens klokaste och han har redan påverkat oss såpass mycket att vi bestämt oss för att anordna en festival för 7 skolor nästa onsdag nere vid stranden för att hylla Naivashasjön men också se till miljöproblemen kring sjön. Vi ska ha massor med aktiviteter och jag ska ev. leda en fågelkör, så om någon har vägarna förbi Kenya är det bara att komma.
Idag har vi skumpat runt på en "pikipiki" (en slags motorcykel) för att bjuda in alla skolorna i området. Jag blir väldigt rörd när jag ser hur skolorna kämpar på miljöfronten med träplanteringen som är svår då det råder torka, men för dessa människor finns inga hinder. Vi måste dock ordna med matatu-taxi (små minibussar med plats för ca 9 men som fylls med 20) och skolmat, och vår kenyanska vän försöker ordna med sponsorer men det går inte så lätt i detta land så om någon vill sponsra är ni mer än välkomna.
Vi har även idag med förvåning lyckats smita in i en av de ökanda rosfarmerna och med våra svenska oskyldiga ansikten lyckats luska ut saker och ting. Bl a går det åt en liter vatten varje dag till varje rosplanta (blandat med bekämpningsmedel) och dessa enorma vattenmängder det handlar om tas direkt ifrån sjön. Vi har även besökt några lokala health clinics och det är vanligt med leverskador hos arbetarna som har kontakt med kemikalierna.
Så efter att ha spenderat fem underbara dagar i denna underbara (än så länge) miljö så börjar ett agg mot dessa rosfarmer att växa fram, och nu när valentines day närmar sig råder vi er att ge bort en kram istället för en ros.
Eftersom vi är de enda mzunguzarna i byn så blir vi ofta hembjudna på socker och te (alltså större mängd socker än te). En av familjerna blev eld och lågor efter vårt besök att de prompt ville att vi skulle komma tillbaka nästa dag, och då hade mannen i huset komponerat en sång till vår ära. Robert spelade in den så vi kanske lägger ut den på youtube, det är inte ofta man får en sång uppkallad efter sig.

Lalasalama!

På tisdag åker jag till Kenya/tanzania och ska vara borta i 10 veckor. Reseplaneringen har väl gått sisådär, men jag har numera inställningen hakuna matata så allt löser sig. Jag har dock lite problem med packningen (jag har inte börjat, hjälphjälp!). Jag gillar att resa lätt, men eftersom jag lider av hypokondri tvingas jag till att ta med mig ett helt apotek. Alla mina medikamenter kommer säkert fylla hela väskan. Men den här gången är jag iallfall rejält vaccinerad och dukoralen med hallonsmak har jag druckit.
Så vi är ca 20 elever som åker och våra lärare ska alltså övervaka oss. Det känns som om det blir ett tufft jobb, att ta hand om en skock naiva västerlänningar som ska resa kors och tvärs.
Nu ska jag packa. Hakuna Matata.