Ingrid Petri

Häromkvällen begav vi oss till den ökanda gayklubben "the black cap" i camden för att se Viola uppträda. Det var en slags talangjakt för transsexuella, och det var endast tre tävlande. Viola var nervös. Enligt vittnen hade hon till och med varit så nervös under dagen att hon inte ens kunnat utföra sina disk-plikter (och då är det illa ställt!), och vi hade onda aningar om att kvällen kunde sluta illa. Violas uppträdanden är ju som sagt lite speciella, och vissa har lite svårt att uppskatta dem.
Vi i fancluben ställde oss iallafall nära scenen och genomled först två värdelösa schlagertransor som sjöng falskt och kastade trosor till publiken. Jag fick inga.
Sen var det Violas tur. Istället för det vanliga schlagertramset så satte hon på "ave maria" och började dansa sin så kallade ballett. Det var verkligen konst. Hon var totalt inne i sig själv, i sin egna värld, och inget kunde stoppa henne där hon haltade runt på scenen. Trots hånskratten runt omkring henne fortsatte hon, hon var inte ens medveten om att hon blev utskrattad eftersom hon var så inne i sin uppgift, hon var som i trans. .
Behöver jag ens berätta att Viola inte vann? Men det gjorde ingenting alls enligt henne. Hon fick ju stå på scen och göra det hon älskar, och inga hånskratt kan nånsin knäcka henne. Hon är seriöst min idol. Jag bifogar härmed en bild från kvällen: 


                                                                  

                                                                                              Visst är hon vacker?

Nu äntligen har jag införskaffat mig en cykel. Den är blå och fin. 

Så nu ska här alltså cyklas! Jag har garderat mig med hjälm och även försökt läsa på om alla cykelregler som gäller här i london, så nu ska jag vara väl förberedd.

Men igår när jag skulle cykla min invigningstur längs holloway rd blev jag skräckslagen. Det var ju bilar överallt, och de var alldeles tätt inpå mig och de tutade. Usch. Så det slutade med att jag cyklade på trottoaren istället. Det kändes iallafall någorlunda säkert och tryggt.
Men så här kan det inte fortsätta! Trottoaren är ju för veklingar. Jag kan ju i och för sig skylla på att jag är uppvuxen med cykling på grusväg utan bilar (då och då möter man faktiskt en häst och vagn), och då förväntas man inte handskas med londontrafiken i första taget.
Jag får väl träna helt enkelt och ta små steg i taget. Jag ska nog ut och cykla min lilla gränd fram och tillbaka, det blir en lagom start.

Som jag nämnde i ett av mina första inlägg ("kulturkrockar") så delade jag ju rum med muslimen Fouad ("kvinnan" som i själva verket var man) i whitechapel de första veckorna i london, och i denna stinkande unkkarlslya predikade han ständigt för mig dessa ord natt efter natt : "Åk tillbaka dit du kom ifrån Ingrid, här i london finns ingenting för dig"

Men ack så fel han hade.
I london har jag kännt den äkta glädjen
I london har jag mött de mest fantastiska människorna
I london har jag fått perspektiv på livet och allt vad det innebär
London har gjort mig hel
Det är med sorg jag kommer lämna denna stad i juli, men mitt indienäventyr väntar.

PS: Fouad, du kan slänga dig själv och dina visdomsord i väggen!