Kolkata
Imorrn lamnar jag kolkata for att aka vidare mot varanasi. Jag har varit har i 7 veckor och de har varit den basta och varsta tiden i mitt liv. Jag ar for tillfallet helt slut, oronen varker av allt ovasen och jag har svart att andas och svetten rinner trots att det ar kvall. Jag har inte upplevt nagon tystnad eller avskildhet under hela vistelsen. Mina oronproppar har varit raddaren i noden, men hade troligen behovt ett trippelt lager for att utestanga det standiga tutandet och bullret.
De senaste timmarna har bestatt av avsked. Jag lamnade tillbaka gitarren (som varit livsnodvandig) jag fatt lana av irlandska sean, han ska stanna har 6 manader till och det visar pa en viss styrka ma ni tro. Jesse ar en annan beundrandsvard person. Han bor i min sovsal och planerar att stanna lange aven han. De bada jobbar dubbla skift pa kalighat, vaknar tidigt och kommer hem sent.
Avskedet pa barnhemmet var inte sa svart som jag trott, eftersom jag har min returbiljett fran kolkata kommer jag se dem snart igen. Denna sista dagen koncentrerade jag mig endast pa att ge, och kanslan det gav var obeskrivlig. Jag fick tusenfalt tillbaks denna sista dag.
Jag har lart mig vad lycka ar. Jag tror till och med att jag funnit den. Kan 5-ariga sushmita, som ar forlamad och samtidigt cp-skadad skratta sa att tararna rinner kan val jag? Lyckan gick att finna genom att bara betrakta dessa barn och deras livsgladje.
Jag tror till och med att jag forstar mig pa vad karlek ar, eller iallafall kommit en bit pa vag.
Jaja, nog med sentimentalitet, men mina nya insikter kan fortsatta i all oandlighet.
Kolkata har helt enkelt varit fantastiskt trots umbaranden, spartanskt leverne och en kampande mormor pa sjukhus.
Imorrn maste man gomma sig eftersom indierna firar holi. De skriker "holi hei" och kastar farg pa varandra, och firandet innebar aven kopiosa mangder av bhang-lassi. Men jag tanker inte gomma mig. Jag tycker det later ganska kul med fargkrig.
De senaste timmarna har bestatt av avsked. Jag lamnade tillbaka gitarren (som varit livsnodvandig) jag fatt lana av irlandska sean, han ska stanna har 6 manader till och det visar pa en viss styrka ma ni tro. Jesse ar en annan beundrandsvard person. Han bor i min sovsal och planerar att stanna lange aven han. De bada jobbar dubbla skift pa kalighat, vaknar tidigt och kommer hem sent.
Avskedet pa barnhemmet var inte sa svart som jag trott, eftersom jag har min returbiljett fran kolkata kommer jag se dem snart igen. Denna sista dagen koncentrerade jag mig endast pa att ge, och kanslan det gav var obeskrivlig. Jag fick tusenfalt tillbaks denna sista dag.
Jag har lart mig vad lycka ar. Jag tror till och med att jag funnit den. Kan 5-ariga sushmita, som ar forlamad och samtidigt cp-skadad skratta sa att tararna rinner kan val jag? Lyckan gick att finna genom att bara betrakta dessa barn och deras livsgladje.
Jag tror till och med att jag forstar mig pa vad karlek ar, eller iallafall kommit en bit pa vag.
Jaja, nog med sentimentalitet, men mina nya insikter kan fortsatta i all oandlighet.
Kolkata har helt enkelt varit fantastiskt trots umbaranden, spartanskt leverne och en kampande mormor pa sjukhus.
Imorrn maste man gomma sig eftersom indierna firar holi. De skriker "holi hei" och kastar farg pa varandra, och firandet innebar aven kopiosa mangder av bhang-lassi. Men jag tanker inte gomma mig. Jag tycker det later ganska kul med fargkrig.
Kommentarer
Postat av: josefin
åh, jag läser och blir alldeles varm i hjärtat. och saknar som sjutton. kolkata... jag vet att jag sa en hel massa dumt om staden, men jag älskar den. jag är så glad att du fått uppleva allt, även om jag inte kan vara med just nu. fortsätt uppdatera, jag följer med spänning. åh. jag vet inte vad jag ska säga.
Trackback
