Ingrid Petri

Jag har bytt arbete, fran kalighat till shishu bhavan som ar ett barnhem for utvecklingsstorda och handikappade barn. Det finns alltifran spadbarn till 8-aringar, och jag alskar dem allihopa. Vi dansar och sjunger till poppig indisk musik, och det ar haftigt att se nar nunnorna rockar loss tillsammans med barnen.
Det ar ren lycka att ga dit.


I torsdags vaknade vi okristligt tidigt for att besoka calcuttas blomstermarknad nere vid floden, och det var en upplevelse. Eftersom floden ar en del av ganges fick vi aven se lite rituella bad. Jag overvagde att ta mig ett dopp, men nar jag fick syn pa fargen pa vattnet bestamde jag mig for att avsta. Blir man smutsigare av att bada ska man lata enligt mig lata bli.

Det finns en samling djur inne pa internetcafeet. En katt krop just upp i mitt kna, och en hund nosade mig pa foten.

Jag blir mer och mer kar i kolkata for varje dag som gar. Jag overvagar att stanna for evigt. Staden ar sa levande. Visst, det ar skit overallt, men jag foredrar den skit jag kan se mitt framfor mig istallet for den som finns dold inuti manniskor. Manniskorna har ar fantastiska. Skiten tilltalar mig, men trots det kanner jag att det ar dags for en dusch nu efter 4 dar. Jag ar tackt av damm. 

Igar var en gladjens dag eftersom josefin (josefinbergstrom.blogspot.com), min kompanjon i misaren, slapptes ut fran sjukhuset dar hon tillbringat 3 dagar. Det firades med indiska ragor anda tills soluppgangen. Jag har lidit brist pa somn under denna 4-dagars festival, men det har varit en av de basta musikupplevelserna i mitt liv.

Idag firas republic day. Jag har inte markt nan skillnad an att gatorna ar mer fullproppade an vanligt, de flesta ar lediga och glada. Jag ar ocksa glad. Jag ar sa tacksam for att jag befinner mig pa denna fantastiska plats, det finns ingenstans jag hellre vill vara.
Vad trevligt forresten med ett sadant optimistisk inlagg! Men jag lider ju trots allt av en foralskelse.

Nu ska jag satta mig pa taket med en kopp the. Ja ni laste ratt, efter lite tekniska problem har jag antligen fatt igang min blommiga vattenkokare.

Arbetet i Kalighat har satt djupa spar i mig. Arbetet utfors inte av underbetalda, utarbetade underskoterskor utan allt genomsyras av karlek. Vi volontarer finns dar for att osa all var karlek over patienterna, och MoS-systrarna gor ett fantastiskt arbete. Patienterna far verkligen den basta tankbara palliativa varden, trots att de inte har vara vasterlandska redskap och tillgangar nar det galler mediciner och dylikt. Det ar sa har omvardad ska ga till.

Idag har jag sett foljande exotiska djur: En bebis-apa som utforde cirkuskonster endast for mig, en slags mus-ekorre som klattrade uppfor mitt ben och slutligen en farskock med tillhorande faraherde i traditionella klader. En farskock ar inte exotisk, men jag syftade pa faraherden. Allt detta kunde beskadas pa den s.k "maidan" (calcuttas "park" som snarare liknar ett enormt sopberg). Det finns aven vildhastar som star och betar, och kor, getter och gass. En riktig liten djurpark alltsa.

Igar kopte jag mig en liten fin, blommig vattenkokare. Tanken var att jag skulle kunna sitta pa hosteltaket i solnedgangen med en kopp the i handen, men till min besvikelse var den trasig. Undrar varfor de saljer trasiga saker i indien. Jag trodde den skulle vara palitlig eftersom det star "as seen on tv" pa etiketten, men den kanske bara var meningen som prydnad. Indierna forundrar mig verkligen.

Idag var jag forsta dagen pa kalighat. Nrimal Hriday, the home for the dying, som det ocksa kallas, ligger mitt emot calcuttas kali-tempel.
Jag hade pa nagot vis forestallt mig att det skulle vara en plats av misar och angest, men istallet fanns det en varme och vissa av patienterna (de som inte ar sa illa daran) skamtar och skrattar. Jag ar ganska omtumlad.
Under mitt pass hann jag med att tvatta med indiska kvinnor, stodja patienter pa promenad genom sjuksalen, massera puckelryggar och illa medfarna fotter. Jag hann aven att betrakta patienterna och forundras over hur olika vara livsvillkor ar i vast.

calcuttas kommunistparti-ledare dog i forrgar sa hela staden ar i sorg, men det ar inget som marks pa backpacker-gatan sudder street dar jag bor. Flojtforsaljaren spelar fortfarande sin trudelutt som om inget hant, och invanarna lagar sin mat i rannstenen som de alltid gjort.

Om tva dagar ska vi pa en fyradagars indisk musikfestival som varar hela natten fram till soluppgangen. Jag kommer sakert nynna pa indiska ragor i manader efter denna intensiva musikupplevelse.

Efter tva dagar av den varsta magsjukan i mitt liv ar jag antligen pa benen igen och har lyckats masa mig till internetcafeet. Trots att min diarre-stank formodligen forpestat sovsalen har folk varit snalla och forstaende. Jag fick t.om ett nytt lakan av personalen! Vilka anglar det finns.
Jag skulle ju egentligen borjat jobba pa kalighat idag men det far vanta tills jag kanner mig battre. Nu ar det dags for annu en tupplur (och ett toalettbesok) kanner jag.

Jaha, nu är det alltså två dagar tills jag åker, och istället för att packa har jag fastnat i Mark Levengoods bok "Hjärtat får inga rynkor". Inget i världen kan få mig att slita mig från detta lilla epos som rymmer all Marks livsvisdom, och medan jag läser på finlands-svenska förundras jag över hur klok karln är. 

 ”Min mormor var så rädd för fyllgubbar. Om vi var ute och promenerade och ett fyllo kom fram till oss och tiggde om en slant, då grep hon min hand så hårt och väste: Stå alldeles stilla och blunda, så tror han att vi är döda. Och jag stod där och gjorde som hon sa, men jag tänkte:
Det här fungerar nog inte. Han tror inte vi är döda. Han tror bara vi är en galen kärring och ett bisarrt barn.
Åren har gått. Mormor har slutit ögonen för gott. Men jag blundar inte. Jag tittar rakt på fyllgubben och jag tänker: Han är full. Och runt honom slår parken ut i blom. Jag tänker inte låtsas vara död. Livet är för vackert.”/Mark L