En rubrik
Det har tydligen varit påsk, men det har jag knappt märkt av. Jag vet inte hur britterna firar påsk, men de verkar kasta ägg på varandra och det kunde jag tyvärr inte undgå att missa.
Denna påskhelg har jag jobbat och resterande tid har jag hängt med de hemlösa på SC:s streetcafé. Jag har nog aldrig haft så roligt nånsin. De hemlösa som kommer dit försöker alltid bräcka varandra genom att berätta så galna livshistorier som möjligt, och de slåss om att få flest volontärer som publik. Ni kan då säkert föreställa er att det är klass på underhållningen. Den roligaste hittils var han som haft en liknande uppväxt som Frank McCourt (författaren till ängeln på 7e trappsteget), han hade varit korgosse och haft "the miserable catholic irish childhood" som man kallar det.
Jag träffade också en guru som ska följa med mig till indien i höst. Vi planerade för fullt, men när jag väl kom hem insåg jag att han faktiskt var hemlös och pank. Undrar om han insåg problemet i det hela?
Denna man var vegetarian och nykterist, och vissa tycker att han är för kräsen när det gäller maten. Är man hemlös och hungrig borde man enligt vissa inte kräva specialkost. Men som tur var överlever han tack vare hare krishnas "Food for life". De är nästan de enda som har ett vegetariskt soppkök.
Jag träffade också en häftig poet som skrev lovsånger åt allt och alla inkl. hans mamma, djävulen, får och nästa gång ska han ha skrivit en sång tillägnad mig. Man tackar.
Det är så oerhört fin gemenskap på dessa streetcafén. De kommer knatande med sina ryggsäckar fulla med deras få nödvändigaste ägodelar, men deras hjärtan rymmer desto mer. De äter, delar med sig av sina livshistorier, skrattar och går sedan. Deras vänskap är så enkel och okomplicerad, och de dömer ingen.
Östeuropeerna är desto svårare att komma nära. De håller sig gärna på sin kant, mestadels för att vissa av dem inte kan ett enda ord engelska.
Jag har också jobbat mycket hemma hos "S" i helgen. Jag tillägnade honom ett helt inlägg i januari. Vi gjorde tai chi tillsammans, han i sin rullstol och jag på golvet (som jag i själva verket skulle skura!) och han bjöd även hem mig på sektmöte nästa månad. "Ta på dig nåt orange", sa han. En gång i månaden kommer hans sektvänner hem till honom. På mötena håller de på med chanting och slår på gong-gongen tillsammans. "S" är som sagt min guru i ganska så konstiga kläder. Men det är ju jag som hjälper att klä honom förstås, och jag hindrar honom inte när han kräver sina ovanliga klädkombinationer. Vadå, pälsmössa går väl fint ihop med harekrishna dräkten?
Denna påskhelg har jag jobbat och resterande tid har jag hängt med de hemlösa på SC:s streetcafé. Jag har nog aldrig haft så roligt nånsin. De hemlösa som kommer dit försöker alltid bräcka varandra genom att berätta så galna livshistorier som möjligt, och de slåss om att få flest volontärer som publik. Ni kan då säkert föreställa er att det är klass på underhållningen. Den roligaste hittils var han som haft en liknande uppväxt som Frank McCourt (författaren till ängeln på 7e trappsteget), han hade varit korgosse och haft "the miserable catholic irish childhood" som man kallar det.
Jag träffade också en guru som ska följa med mig till indien i höst. Vi planerade för fullt, men när jag väl kom hem insåg jag att han faktiskt var hemlös och pank. Undrar om han insåg problemet i det hela?
Denna man var vegetarian och nykterist, och vissa tycker att han är för kräsen när det gäller maten. Är man hemlös och hungrig borde man enligt vissa inte kräva specialkost. Men som tur var överlever han tack vare hare krishnas "Food for life". De är nästan de enda som har ett vegetariskt soppkök.
Jag träffade också en häftig poet som skrev lovsånger åt allt och alla inkl. hans mamma, djävulen, får och nästa gång ska han ha skrivit en sång tillägnad mig. Man tackar.
Det är så oerhört fin gemenskap på dessa streetcafén. De kommer knatande med sina ryggsäckar fulla med deras få nödvändigaste ägodelar, men deras hjärtan rymmer desto mer. De äter, delar med sig av sina livshistorier, skrattar och går sedan. Deras vänskap är så enkel och okomplicerad, och de dömer ingen.
Östeuropeerna är desto svårare att komma nära. De håller sig gärna på sin kant, mestadels för att vissa av dem inte kan ett enda ord engelska.
Jag har också jobbat mycket hemma hos "S" i helgen. Jag tillägnade honom ett helt inlägg i januari. Vi gjorde tai chi tillsammans, han i sin rullstol och jag på golvet (som jag i själva verket skulle skura!) och han bjöd även hem mig på sektmöte nästa månad. "Ta på dig nåt orange", sa han. En gång i månaden kommer hans sektvänner hem till honom. På mötena håller de på med chanting och slår på gong-gongen tillsammans. "S" är som sagt min guru i ganska så konstiga kläder. Men det är ju jag som hjälper att klä honom förstås, och jag hindrar honom inte när han kräver sina ovanliga klädkombinationer. Vadå, pälsmössa går väl fint ihop med harekrishna dräkten?
Kommentarer
Postat av: ylva
varför är du inte inne på skype?
Trackback
