Sista dagen

Nu ar vi tillbaka i ett regnigt nairobi efter en vecka pa Lamu. Tydligen har regnperioden startat har och det var langesedan jag behovde anvanda fleecetrojan men nu ar den pa. Det ar kanske bra med en stegvis nedtrappning av temperaturen eftersom jag ju aker hem imorgon, man kanske far en chock annars.

Veckan pa Lamu var harlig. Tank er en liten o i indiska oceanen, annu inte alltfor exploaterad och turistig, paradisstrander, trevlig lokalbefolkning och sist men inte minst mina klasskamrater. Vi hyrde ett hus och hade det lugnt och skont, det enda som da och da storde var sinnesfrid var alla beachboys samt att man ibland riskerade att bli ihjalsprungen av skenande asnor i granderna. Men bortsett fran det fanns inga storre hot.
Jag har ridit asna ocksa. Vi var tre som vagade sig pa en ridtur pa asnorna Puff daddy, shakira och Falouda. Min asna falouda var ganska langsam och lite brunstig, den ville hellre spana pa andra asnor an ha mig pa ryggen. Vi lyckades iallafall rida igenom en by och sedan langs stranden. Jag hade pa forhand hort att varje gang en kvinna satter sig pa en asna gar asnan automatiskt till sjukhuset (det finns inga bilar, darav ingen ambulans). Min asna styrde inte mot sjukhuset och jag tar det som en komplimang att jag inte ser alltfor gravid ut. Men jag hade nog behovt plastra om min rumpa pa sjukhuset for en asnerygg ar inte lika bekvam som en hast.

Imorgon aker vi alltsa hem. Jag har haft en fantastisk resa pa alla satt och vis. Garkvallen var ocksa bra, trots att bussen var forsenad lyckades jag hinna till en konsert med ayub ogada som inte spelat live på många år. Ikvall blir det fodelsedagsfirande for johanna, och sen ska vi vidare pa konsert, och imorgon ska jag dansa i gryningen med wayowayo. En helt perfekt avslutning pa resan.

Adjo Moshi

Nu borjar var vistelse i moshi narma sig slutet, imorgon aker vi vidare mot en kenyansk o, Lamu, dar vi ska aterforenas med varan klass. Det finns tydligen bara 2 bilar pa hela on, men 3000 asnor, sa det blir nog lugnt och skont om man bortser fran asneskriken.

Vi har mest sjungit de senaste dagarna. Var kyrkokor gillade vara svenska latar sapass mycket att de har skrivit en lattext pa swahili till en av dem, enligt korledaren behovde de nagot att sjunga till pask.
De har verkligen livat upp latarna, de rotade fram en gitarrist och basist och aven en uraldrig keyboard med poppiga komp sa det blev en lite ny version. Tank pa att detta ar en kyrkokor, och man har ju fordomar att kyrkokorer brukar vara lite stela, men inte har inte.
I slutet pa korovningen brukar de ha en liten auktion. Da auktionerar de bort bananer och man far lagga bud. Om ingen budar sa far vi alltid bananerna som present. Banankomsumtionen i moshi ar for ovrigt valdigt hog, istallet for ris ater man kokt omogen banan i sas som ar valdigt gott.

Jag har aven hangt med aidsorg. KACA pa outreach, da har vi statt i nagot gathorn och demonstrerat kondomer och pratat om konssjukdomar och HIV. Det ar ganska skrammande att ungdomarna har san dalig kunskap om detta, fragorna man far ar i klass med femaringars. Vi har aven demonstrerat komplicerade kvinnliga kondomer stora som talt, men det var tyvarr inga kvinnor som lyssnade. De som gick forbi blev lite roda i ansiktet och skyndade vidare.

Vi bevittnade aven ett spannande brollop i helgen. Framfor brudparet stod en helstekt get dekorerad med morotter, och Trine och My blev uppropade som de "speciella gasterna fran europa", och de fick mata brudparet med get-bitar och fick sjalva smaka. Tur att jag besparades detta. Hela tillstallningen kandes lite smatt hysterisk, med en blinkande dekor i bakgrunden.

Vi tre klasskamrater har en valdigt viktig tradition. Jag brukar namligen kopa dagstidningen the citizen, och i den finns dagens skamt. Vi samlas och laser detta och stamningen ar nastintill andaktig. Ofta slutar allt i besvikelse, the citizen har ungefar 10 skamt som de publicerar med ett rullande schema. Jag tror inte riktigt jag forstor mig pa tanzanisk humor, ett av skamten jag speciellt minns var en bruksanvisning hur man pa basta satt badar sin katt i toaletten. HAHAHA.

Ej genomfort marathon

Det har varit lite sisadar med strommen har pa hostelet men nu fungerar datorn, det finns en man kan anvanda och alla slass om den.
Det har sprungits marathon i Moshi idag, vi tankte stalla upp men kom fram till att vi formodligen skulle do ganska snabbt pga varmen och den hoga hojden sa det blev inget lopp for varan del, men jag var uppe tidigt imorse och sag dem stanka sig fram i varmen fran ett betryggande avstand i skuggan.

Vi har sjungit mycket den senaste tiden. Vi ovar flitigt med den lokala koren, och nu haller de pa att lara sig en lat fran solleron. De ar valdigt ivriga och de ska ha en fest nasta sondag (kan det vara var avskedsfest mantro?)
Det ar lite roligt nar det galler ovningstiderna. Vi ska borja kl 5, men korledaren kan dyka upp vid halv 6 och sen droppar folk in en efter en. Igar kom korledaren vid 6 men somnade utanfor kyrkan, lutandes mot en stolpe. Ingen vackte honom och det blev darfor ingen ovning.
Sen far vi inte glomma den andra koren vi har hittat, vi kallar den societetskoren eftersom den bestar av europeer och amerikaner som ar har och arbetar pa sjukhus och annat dylikt, och man ovar hemma hos kormedlemmarna som bor i palats. I denna koren sjunger man Elvis och bach, men aven de far sta ut med vara svenska folkvisor.
Sen ska vi nu i veckan borja undervisa en kor pa en boardingschool, vi har lyssnat pa dem och de ar valdigt duktiga sa det blir troligtvis en liten konsert. De har t.o.m en trumma!

Pa morgnarna har jag borjat undervisa pa Mkombozi som ar ett slags community development center, och de har bla en yrkesskola for hiv-positivia kvinnor, sa jag undevisar en klass blivande sommerskor i engelska.
Vi besokte aven forra veckan en org som heter KACA som ar ute och informerar i byarna om HIV/aids, sa det ska vi forsoka klamma in i vart schema. De inriktar sig pa ungdomar och har aven en teatergrupp.
Igar besokte vi en kaffeplantage som var fairtradecertifierad. Vi fick se hur det gar till att framstalla en kopp kaffe, fran att man plockar bonorna till sjalva drickandet som var den basta delen. Det var gott.

Det var lite om vad jag har pysslat med de senaste dagarna.

Moshi

Nu har jag varit i Moshi i en vecka och hittills trivs jag valdigt bra. Moshi ar en liten stad i norra tanzania som ligger alldeles i sluttningen av kilimanjaro, (och nej jag har inte tankt klattra upp!).
Tanken var att jag och Trine skulle ha ett korprojekt pa en skola, men nar vi besokte skolan ifraga visade det sig att de var upptagna med lov och slutexaminationer. Vi fann en annan secondary school dar vi inte far sjunga med barnen, men vi far ha fria lektioner tva ganger i veckan. Vi har tom fatt en egen bank i lararrummet.

For att lindra var korabstinens lyckades vi hitta en kor som ovar 3 ggr i veckan, och vi har redan fatt lara ut en sv folkvisa. De ar valdigt duktiga men laser inte noter sarskilt bra. I sondags fick vi folja med dem nar de sjong pa sjukhuset, vi gick fran avdelning till avdelning och sjong psalmer pa swahili. Det var valdigt fint och uppskattat. Kormedlemmarna ar underbara, de valkomnade oss direkt, och det ar en stereotypisk tanzaniansk kor med gung.

Nagra dager i veckan kommer jag dock vara sysslosos. jag skulle garna arbeta med nagot slags miljoprojekt, och idag besokte jag en intressant NGO som jobbar med vattenfragor och tradplantering, men som aven besoker jordbrukare och undervisar. Tyvarr sa tog de inte emot volontarer, de har haft dem forut men da har de bara kokat kaffe och last tidningar. Jag ska leta vidare.

Sauti za busara

Idag ar det sista dagen pa sauti za busarafestivalen och vi har hort otroligt bra musik hittils. Dagarna har hittils varit fyllda med bad och alldeles for mycket sol for vart bleka skinn, och varje morgon stalls vi infor dagens svaraste fraga som lyder "jaha, vilken paradisstrand ska vi valja idag?", men vi later lonely planet guiden (som blivit lite som varan bibel) avgora. Sen aker vi till dagens strand och branner oss innan festivalen drar igang kl 5. Festivalomradet ar ett gammalt fort, och det finns bara en scen, men det ar harligt att se alla olika nationaliteter som trangs framfor scenen, det ar alltifran utsmyckade massaier till oss skandinaver som tar del av musikens universiella sprak. Hojdpunkten var nar Bi Kidude (en gammal dam som havdar att hon ar 113) tog plats pa scenen och sjong akompanjerad av sitt taarab-band, hon tog publiken med storm. Hon var skrynklig som ett russin men hade en valdigt stark rost, kanske inte sa vacker men harligt raspig

Imorgon aker vi vidare mot Moshi med ett stopp i dar es salaam.

Kanelbullebak

Jag ar nu i Nairobi och har lungorna fulla med avgaser. Jag bor hemma hos en kvinna vid namn Monica som bor i utkanten av Kibera, och hon ar en mycket upptagen och engagerad kvinna. Hon har hand om organisationen wayowayo som har danstraning, aerobic, musikstudio och ett bibliotek. Hon har aven en son, och tar hand om fyra andra barn. Utanpa det lagar hon mat och finns till hand for sina hyresgaster som tagit hennes lagenhet i besittning. Igar kvall bakade vi kanelbullar till kl ett pa natten eftersom hennes son fyller ar idag. Jag maste erkanna att det kandes konstigt att ha kanelbulledoft i nasan och samtidigt blicka ut over skjulen i Kibera, men bullarna blev mycket uppskattade men nagot deformerade. Vi hade ju inte den svenska utrustning som kravdes.

Imorgon bar det av till Dar es salaam, vi ska aka en stracka pa 90 mil pa 13 timmar. Det betyder att vagen maste vara nagorlunda bra, eller sa overskrider de fartgranserna nagot. Dagen efter tar vi farjan over till zanzibar for att besoka den mycket efterlangtade musikfestivalen sauti ya busara.

En annorlunda middagsbjudning

Det ar sista dagen for mig har i denna lilla by vid Naivashasjons strand, och imorgon bar det av till Nairobi for att sedan aka vidare mot zanzibar och sauti ya busara festivalen.  
Det har nu gatt tva dagar sen festivalen och krafterna borjar atervanda, sa nu har jag ork att pallra mig till byns enda dator for att dokumentera lite. De sista dagarna innan onsdagen var otroligt intensiva och vi insag att om 500 skolbarn ska trangas pa en strand behovs ju toaletter, mat och vatten, och allmanna toaletter ar inte latt att ordna men vi gravde ett hal och fick lana en provisorisk toalett av en lokal NGO. Vi har alltsa flangt hit och dit och forsokt organisera, samt besokt skolorna och kravt dem pa kreativitet sasom dikter, sanger och teckningar.
Sen kom dagen med stort D. Eleverna i stort sett vallde in pa strandomradet med matatubussar, vissa bussar var 2 h sena men det ar inte sarskilt mycket for att vara i Kenya. Medan vi vantade satte vi upp de superfina teckningarna och dikterna, och barnen sprang runt och tittade pa flamingos. Sen holl vi en liten valkomstceremoni och jag holl ett hogtidligt tal pa swahili, jag tror de forstod budskapet trots mina skrattattacker och daliga swahilikunskaper. Nar alla skolor slutligen kommit stalsatte vi oss med plasthandskar och borjade var gemensamma skrapplockning i byn. De flesta stadade av hjartans lust och nar byn blev nagorlunda ren begav vi oss ater ner mot stranden for att fira. Skolorna framtradde i turordning och de sjong alltifran vackra skogssanger till rap, det var mycket rorande att se hur mycket arbete de lagt ned pa detta. Sen varvades programmet av tal fran lokala politiker, NGO:s, larare och sist men inte mins Julias mycket uppskattade och vagade dansforestallning inkl sma grodorna. Barnen var mycket diciplinerade och lyssnade andaktigt till vikten av att plantera trad, och att vara radd om moder jord.
Sen kom cateringmannen som kokat ris, bonor och kal for 600 pers (endast 2 timmar forsenad) och maten blev en succe. Barnen far i vanliga fall ingen skolmat, och bara att fa komma ut ur byn for dem var valdigt uppskattat. Jag hade mungiporna i hojd med oronen hela dagen och tararna sprutate nar de talade sa val om sina svenska vanner (nu overdriver jag igen, typiskt mig) men jag blev sa RORD. Jag ar sa rord av all hjalp vi fatt av personer som vi lart kanna under tiden har, alla tycker att budskapet vi ville formedla under denna dag var sa viktigt. 

Jag maste forresten beratta om en ganska marklig middagsbjudning vi var pa igar. Vi blev hembjudna till byaldsten pa en lyxmiddag som tack, men hans samtalsamnen var lite underliga. Han pratade om sig sjalv hela kvallen. Han berattade om sin plastikoperation (botoxinplantat for att huden inte skulle hanga over ogonen), hans omskarelse och var han har begravt sin forhud, hans fruar och vad han anvande dem till, hur en fruktsam vagina ska se ut, han redogjorde for sin ganska speciella morgonrutin och hur man kan producera soner genom att befrukta kvinnan i dec, och det fungerar enligt honom for han har massor med soner. Hela kvallen kandes som en Monty python sketch, och Julia som ar palsallergiker spenderade kvallen med att sparka och schasa pa en valdigt nargangen katt. Tillslut fick vi nog och flydde faltet och da hade han mage att krava oss pa 1800 ks for att kompensera maten han kopt. Detta oversteg till och med monty pythons niva och da var det lage att dra. Gubben blev upprord och tappade ut sin tallrik i knat. Vi lamnade honom dar med maten i byxorna. God mat var det iallafall!

Nyinflyttad

Jag och två klasskamrater har härmed flyttat in i en stuga tillhörande en lokal miljöaktivist (vilket han vägrar bli kallad) och vi har storslagen utsikt över Naivashasjön och de vilda djuren alldeles inpå knuten. Vi har myrinvasion också för den delen, men ingen av oss bryr sig längre om blandningen av myror och jordnötssmör vi lägger på smörgåsen, myrorna har helt enkelt blivit ett vanligt inslag i vår diet, vi ser det sóm ett extra proteintillskott.
Denna man vi bor hos är troligtvis världens klokaste och han har redan påverkat oss såpass mycket att vi bestämt oss för att anordna en festival för 7 skolor nästa onsdag nere vid stranden för att hylla Naivashasjön men också se till miljöproblemen kring sjön. Vi ska ha massor med aktiviteter och jag ska ev. leda en fågelkör, så om någon har vägarna förbi Kenya är det bara att komma.
Idag har vi skumpat runt på en "pikipiki" (en slags motorcykel) för att bjuda in alla skolorna i området. Jag blir väldigt rörd när jag ser hur skolorna kämpar på miljöfronten med träplanteringen som är svår då det råder torka, men för dessa människor finns inga hinder. Vi måste dock ordna med matatu-taxi (små minibussar med plats för ca 9 men som fylls med 20) och skolmat, och vår kenyanska vän försöker ordna med sponsorer men det går inte så lätt i detta land så om någon vill sponsra är ni mer än välkomna.
Vi har även idag med förvåning lyckats smita in i en av de ökanda rosfarmerna och med våra svenska oskyldiga ansikten lyckats luska ut saker och ting. Bl a går det åt en liter vatten varje dag till varje rosplanta (blandat med bekämpningsmedel) och dessa enorma vattenmängder det handlar om tas direkt ifrån sjön. Vi har även besökt några lokala health clinics och det är vanligt med leverskador hos arbetarna som har kontakt med kemikalierna.
Så efter att ha spenderat fem underbara dagar i denna underbara (än så länge) miljö så börjar ett agg mot dessa rosfarmer att växa fram, och nu när valentines day närmar sig råder vi er att ge bort en kram istället för en ros.
Eftersom vi är de enda mzunguzarna i byn så blir vi ofta hembjudna på socker och te (alltså större mängd socker än te). En av familjerna blev eld och lågor efter vårt besök att de prompt ville att vi skulle komma tillbaka nästa dag, och då hade mannen i huset komponerat en sång till vår ära. Robert spelade in den så vi kanske lägger ut den på youtube, det är inte ofta man får en sång uppkallad efter sig.

Lalasalama!

Efter 2 veckor

Jag har varit i kenya i snart tva veckor och annu har jag inte blivit lejonmat. Vi har haft ett fullspackat program med alltifran studiebesok pa SIDA och UNEP, campingliv vid lake naivasha, en helvetisk cykeltur i nationalparken hellsgate (kenyanska cyklar ar inte anpassade for manniskorumpor), tre dagars vistelse pa eko-safari boendes i palatsliknande talt (sjalvaste obama har bott dar, darav standarden), trad-plantering i "the birka-forest" (for att latta vara skuldkanslor efter flygresan), utflykt till elefantdagis, lite "poverty-tourism" dvs runtvandring i Kibera (som tur var slapp vi apor pa zoo kansla) samt lyssnat pa manga engagerade och intressanta mannsikor.
Imorrn ska vi dock splittras allihopa och borja med vara olika projektarbeten. Jag star i valet och kvalet om jag ska stanna i nairobi ett tag och vara med organisationen wayowayo och dansa och sjunga med barn, eller om jag ska hanga med en lokal miljorattskampe som heter Isaac och aka runt lake naivasha. Jag far se, hakuna matata.

Jag har lite svart att sitta still inne pa internetcafeet, de spelar glad gospel. Jag ska dansa mig ut harifran nu.



Östafrika

På tisdag åker jag till Kenya/tanzania och ska vara borta i 10 veckor. Reseplaneringen har väl gått sisådär, men jag har numera inställningen hakuna matata så allt löser sig. Jag har dock lite problem med packningen (jag har inte börjat, hjälphjälp!). Jag gillar att resa lätt, men eftersom jag lider av hypokondri tvingas jag till att ta med mig ett helt apotek. Alla mina medikamenter kommer säkert fylla hela väskan. Men den här gången är jag iallfall rejält vaccinerad och dukoralen med hallonsmak har jag druckit.
Så vi är ca 20 elever som åker och våra lärare ska alltså övervaka oss. Det känns som om det blir ett tufft jobb, att ta hand om en skock naiva västerlänningar som ska resa kors och tvärs.
Nu ska jag packa. Hakuna Matata.

Birka is a happening place to be

Habari gani? Mimi mawazo ya kuandika mpya blogy. Som ni ser kan jag swahili nu (med viss hjälp utav google translate). Jag var osäker på om "Blogginlägg" fanns översatt, som tur var fanns det.
Klassen gör väldiga framsteg i swahili tack vare vår mycket entuastiska lärare. Vi har lärt oss en hel repertoar vaggvisor och kärlekssånger vilket vi säkert kommer ha nytta av, och pruta kan vi också. De språkkunskaperna räcker så nu är vi redo att åka.
Vi har pratat lite om projekt under resan, och jag och två tjejer till kommer troligen att åka till nairobis slum och dansa med en dansgrupp och sen ev. göra ett körprojekt med gatubarn. Våra storslagna planer är lite luddiga ännu men det klarnar nog framöver.
Tiden flyger fram. Dagarna är fullspäckade med aktiviteter, studiebesök och afrikahelger, men jag har aldrig varit så studiemotiverad i hela mitt liv. Vi har varit på bokmässan i gbg, vi har blivit ambassadörer för rättvisemärkt och snart ska vi till stockholm och örebro på studiebesök.
Orden i rubriken är förresten den första meningen i "the birka-anthem" som musikläraren roy skrivit. Den sjunger vi vid samlingarna för att stärka skol-andan. De andra textraderna lyder: "I can be myselt and just be free, when I loose my way I´m reminded back to me, then we all are naturally"
En väldigt vacker trudelutt. Men det stämmer så väl, här är man verkligen fri att vara den man är.

Wewe ni hivyo kijinga kutafsiri hii.

Jambo!

Efter lite mer än en vecka på afrikalinjen i Östersund har vi redan hunnit dansa afrikadans, spelat djembe och pratat swahili. Jag har träningsvärk i magen efter allt skrattande. Mina kurskamrater är alltså väldigt trevliga och jag har redan börjat kalla vårt lilla skyffe till internat för "hemma". Detta år ser väldigt lovande ut. 
Vi som går afrikalinjen fick bo lite avsides (så vi kunde ha våra vilda afrikafester utan att störa) så varje morgon får vi vandra ca 3 km till skolan. Man har en vidunderlig utsikt över hela storsjön så ingen klagar egentligen. Eftersom vi fick bo på lantbruksgymnasiets oanvända internat luktar det ibland lite väl mycket ladugård och kobajs,
men jag trivs mycket bra här i min gödselstank.

En uppdatering

Sommaren har flugit förbi. Jag vet inte vad jag har haft för mig egentligen, jag kan väl referera till det ett år gamla inlägget "blommig falukorv".
Det har varit lite dåligt med social stimulans. Jag ska väl egentligen inte klaga, jag har ju mina dementa tanter jag tar hand om. Vi brukar ha roligt tillsammans. Vi lyssnar på dansband och dansar i korridorerna, fast de förstår inte så mycket. De glömmer snabbt stegen jag lär dem men det hör väl till sjukdomen kan tänkas.
Tant X har förresten lovat att bjuda hem mig till hennes föräldrahem i Siljansnäs, så jag får träffa hennes mor och far och hästen brunte. Hennes mor skulle bjuda på kakor. Det ser jag fram emot. Min omgivning tycker inte att jag ska lita på vad de säger, men all inbjudan till socialt umgänge uppskattas från min sida.

Jag har ju dock bara drygt en vecka kvar här i torpet ute i skogen. Sen ska jag bli norrlänning och studera bl a swahili. Det gör man på afrikalinjen i östersund, och sedan återigen ge mig ut i världen, tanzania och kenya blir det troligtvis denna gång.

Pilgrimerna ar imal

Vi ar de mest oseriosa pilgrimerna nagonsin, men vi har sakert haft desto roligare an andra. Vi gav upp imorse och tog bussen de sista 10 milen till santiago. Var ankomst med buss blev inte sa pampig som man forestallt sig, men vi gick anda genom staden rakryggade. Var vandring fran busstationen till harberget var precis lagom.

Jag har iallafall haltat sammanlagt 18 mil. 99% av mina tankar har utgjorts av "fyfan, ajaj, javla fotjavel", men de aterstaende 1% har agnats at lite filosofi sa jag kanner mig atminstone lite klokare.

Vi borde val slapa oss till katedralen nu och titta pa kvarlevorna som det ar sa mycket stahej kring.

Halt och lytt

Nu har vi gatt i tva dagar. Redan inom den forsta halvtimmen pa min vandring lyckades jag vricka foten, och jag haltar nu fram som quasimodo. Vi utgor en vacker syn, josefin och jag, mig haltandes och hon med sin tunga vaska. Det gar inte sarskilt snabbt dar vi lunkar fram, men vi hinner uppleva desto mer och varfor skynda sig? det finns ju bussar. 

El camino

Dags för en liten update känner jag. I måndags skulle jag och josefin åkt till spanien och påbörjat vår pilgrimsvandring mot santiago de compostela. Naturens oanade krafter ville annat och på grund av inställda flyg blev resan lite försenad, men tack vare ryanair kommer jag iväg imorgon istället. Det blir en vecka senare än beräknat, och kommer därför inte kunna gå lika långt som beräknat, men vi får väl åka buss vissa sträckor och göra grimaser genom fönstret åt trötta, kämpande pilgrimer.
Det ska bli härligt att bara gå, gå och gå. Min ryggsäck innehåller ingenting förutom sovsäck, ett ombyte och öronproppar.
Vissa går ju hela sträckan på 80 mil men jag tänkte att en promenad på 30 mil låter lite mer humant. Tänk vilket slit och släp många utsätter sig för bara för att få titta på aposteln jakobs likdelar.

Ultreya!


The city of joy

Ikvall aker jag hem. Det finns inga ord.

I calcutta och pa barnhemmet har jag funnit allt. Karleken, hoppet, lyckan, livsgladjen -ja allt som jag nagonsin sokt efter.
Jag ar nu fri att borja leva mitt liv sa som det ska levas.

Bilder kommer inom kort.

hemma i calcutta

Efter en mardroms-tagresa som tog 20 timmar och inkluderade magsjuka, forseningar, en trasig AC och tjattrande indier ar jag hemma i min sovsal och att aka tillbaka var det basta beslutet jag nagonsin tagit.
Trots dodsbesked hemifran igar aker jag nog inte tillbaka till sverige forran pa mandag. Alla ar sa snalla och pysslar om mig nu nar jag ar sjuk, for det ar har pa sudder street manga av de akta hjaltarna finns.

Ah, jag riktigt njuter av biltutorna. Det var lite tystare i varanasi och det kandes inte ratt. Innan jag aker ska jag spela in calcuttas soundtrack och anvanda som avslappningsband.

varanasi

Jag ar i varanasi nu. Redan pa taget dit kandes allt sa fel. Jag skulle lamna staden jag alskar! Men jag intalade mig sjalv att jag var fardig med calcutta.
Men imorse da jag gick langs ganges i soluppgangen (med doften av brant lik i nasborrarna) insag jag att min indienaventyr troligen ar over for den har gangen.
Sa ikvall aker jag tillbaka till staden jag alskar, andrar min flygbiljett (det var meningen att jag skulle aka hem i slutet av maj), tillbringar sista veckan hos barnen jag alskar, och sen aker jag hem till dem jag alskar samt sjuka morforaldrar.  Jag behover min familj, och josefin som forstar.

Trots att jag bara sett en brakdel av indien har det forandrat mitt liv totalt. Jag hade planerat ett storslaget indienaventyr som inkluderade ashram och trekking i himalaya men allt det kanns bara meningslost just nu. Indien gav mig precis det jag sokte efter. Det handlar inte om det lidande jag sett och upplevt, det ar forandringarna inom mig sjalv som ar sa omskakande. Jag har trots allt bara haft en calcutta "light-experience", manga upplever sa mycket varre saker och jobbar arslet av sig, men mina upplevelser racker gatt och val och maste bearbetas, och det maste ske pa hemmaplan.

Ps. Imorse gav jag mig sjutton pa att jag skulle ta mig ett morgondopp i ganges, men nar jag sag skelettdelar flyta omkring och nagot som misstankt sag ut som en forkolnad arm bestamde jag mig for att avsta, haha.

Kolkata

Imorrn lamnar jag kolkata for att aka vidare mot varanasi. Jag har varit har i 7 veckor och de har varit den basta och varsta tiden i mitt liv. Jag ar for tillfallet helt slut, oronen varker av allt ovasen och jag har svart att andas och svetten rinner trots att det ar kvall. Jag har inte upplevt nagon tystnad eller avskildhet under hela vistelsen. Mina oronproppar har varit raddaren i noden, men hade troligen behovt ett trippelt lager for att utestanga det standiga tutandet och bullret.

De senaste timmarna har bestatt av avsked. Jag lamnade tillbaka gitarren (som varit livsnodvandig) jag fatt lana av irlandska sean, han ska stanna har 6 manader till och det visar pa en viss styrka ma ni tro. Jesse ar en annan beundrandsvard person. Han bor i min sovsal och planerar att stanna lange aven han. De bada jobbar dubbla skift pa kalighat, vaknar tidigt och kommer hem sent.
Avskedet pa barnhemmet var inte sa svart som jag trott, eftersom jag har min returbiljett fran kolkata kommer jag se dem snart igen. Denna sista dagen koncentrerade jag mig endast pa att ge, och kanslan det gav var obeskrivlig. Jag fick tusenfalt tillbaks denna sista dag.

Jag har lart mig vad lycka ar. Jag tror till och med att jag funnit den. Kan 5-ariga sushmita, som ar forlamad och samtidigt cp-skadad skratta sa att tararna rinner kan val jag? Lyckan gick att finna genom att bara betrakta dessa barn och deras livsgladje.
Jag tror till och med att jag forstar mig pa vad karlek ar, eller iallafall kommit en bit pa vag.
Jaja, nog med sentimentalitet, men mina nya insikter kan fortsatta i all oandlighet.
Kolkata har helt enkelt varit fantastiskt trots umbaranden, spartanskt leverne och en kampande mormor pa sjukhus.

Imorrn maste man gomma sig eftersom indierna firar holi. De skriker "holi hei" och kastar farg pa varandra, och firandet innebar aven kopiosa mangder av bhang-lassi. Men jag tanker inte gomma mig. Jag tycker det later ganska kul med fargkrig.

Tidigare inlägg
RSS 2.0