Ingrid Petri

Senaste tiden har praglats av sjukdomar, josefin befinner sig pa sjukhus igen pga urinvagsinfektion som ledde till inflammerade njurar som ledde till njurstenar osv, men hon blir ompysslad och var vid gott mod vid senaste besoket. Varje gang hon vill pakalla sjuksystrarnas uppmarksamhet ringer hon i en klocka, och da plotsligt ljuder en falsk fur-elise utanfor hennes dorr. Det ar sa komiskt. Signalen skar verkligen i oronen, och strax dyker en sjuksyster upp.

Jag har haft en dunderforkylning i en evighet med blixtrande huvudvark, men ar nu pa battringsvagen. Snoret jag snyter ut ar alldeles svart. Hur kommer mina lungor se ut efter 2 manader i calcutta? Hemska tanke.

Annars flyter allting pa. Jag har snart lart mig namnen pa alla mina barn, och de ar sadana anglar allihop. Jag har fatt hora bakgrundshistorien till nagra av barnen och det var inte roligt att hora. Jag ar sa glad att de hamnat pa shishu bhavan.

Jag suktar efter natur och nagot vackert att titta pa. Nar jag inte klarar av all fulhet langre brukar jag ga till victoria memorial, en stor, vit och mattligt vacker byggnad som britterna byggt. Byggnaden ar omgiven av en liten park med tillhorande fontan (och nagra enstaka blommor), och jag brukar ga runt, runt och bara latsas att jag befinner mig pa en ang nanstans. Tyvarr forstors min illusion av trafikbullret och det standiga tutandet (och svansen av indiska man och barn jag har bakom mig), men det ar troligen den enda naturupplevelsen calcutta har att erbjuda. Detta noje kostar mig 4 rupees, vilket ar overkomligt.

Nu ska jag satta mig pa taket och fortsatta lasa "city of joy", en bok som handlar om slummen i calcutta som varmt rekommenderas. Boken alltsa, inte slummen. 
Jag blir formodligen stord av Peter dock, den forrymde kanadensaren som bor pa taket med sina kattungar. Han ser ut som en vilde, men ar inte sarskilt farlig.   

Jag har varit har nu i nastan tre dagar, och tankte att det vore bra att visa ett livstecken.
Jag har redan duschat med hink och skopa, druckit chai, prutat pa marknaden (och jag har talang ska ni veta), gjort yoga pa hostel-taket i soluppgang och fatt en hennatatuering.
Jag bor i sovsal (i en stenhard sang dar lakanen troligen byttes senast 1980) for 12 kr natten och trivs med det spartanska livet an sa lange.
Jag var och registrerade mig hos systrarna idag och ska borja jobba pa kalighat (som ju ar hemmet for doende) pa sondag.
Om jag klagade pa fororeningar i london sa ar det inget jamfort med har. Det ar som att andas direkt genom ett avgasror och mina lungor har sakert redan blivit svarta.
Det finns trevliga djur lite overallt. Getter, kossor, hundar och utanfor internetcafeet bor en skock kattungar sa man far se sig for var man satter fotterna. Det ar ett ganska bra tips i allmannhet eftersom kolkata troligen aldrig haft nagon sophamtning.
Hoppas jag inte blir overkord av en spring-riksha pa vag ut fran internetcafeet. Det ar man som springandes drar en rickshaw, och det ar nog den storsta dodsorsaken har (och jag som oroade mig over sjukdomar!)
Jag uppdaterar snart igen, och kan da beratta hur en hink-dusch gar till for det ar en ganska komplicerad process.

Efter 5 veckor hemma hos min ms-sjuka deprimerade grek har jag lärt mig ett och annat (och blivit ett antal kg tyngre efter all hemlagad grekisk mat)

Vi är som en liten familj, jag, T och hans mamma. Under  helgerna  fylls huset av släktingar, grekisk musik och skratt men under veckorna är stämningen desto dystrare. T ligger mestadels i sitt mörka, kalla rum och stirrar upp i taket.
Jag både älskar och hatar att bo hos dem. Det är svårt att se sin tvillingbror (så nära har vi kommit varandra) lida och kämpa, för det gör han ständigt. Det är också svårt att se hans mammas förtvivlan. T använder sin mamma som punchbag och öser all smärta och aggression över henne. Hon sväljer dock allt, alla fula ord och anklagelser. Jag har aldrig sett en sådan kärlek mor och son emellan, trots att T hävdar att han hatar henne. Han kan hata och straffa bäst han vill, hon kommer alltid finnas där för honom.
Så den lilla council-lägenheten må vara kall (T är för snål för att sätta på värmen), men vem behöver element när det finns kärlek och värme?

T är som sagt väldigt upprörd över att jag åker till indien och lämnar honom, vi bråkar och en dag fick jag minsann höra att jag var margaret thatcher (haha vilken anklagelse!) och att svenskar är kalla och själviska. Han litar ju på och är beroende av mig, hans liv ligger i mina händer, och så överger jag honom. Men maggie thatcher kan han vara själv. Eller Nick Griffin, den avskyvärda ledaren från BNP som vi tillsammans planerar att mörda.

Jag har också kommit hans mamma otroligt nära. Hela hennes liv har varit en jäkla kamp. Jag blev så rörd häromdagen när T berättade att hon sagt att hon ser mig som sin egen dotter, hon ser sig själv i mig. Vi två har sovit på bäddsoffan när huset var fullt av släktingar och hon har visatt mig och lärt mig sina recept. Hon har även berättat hela sin tragiska historia, från att hennes pappa dog till att hon blev skickad till london som 10åring alldeles ensam eftersom hon var oönskad av sin mamma. Sen ska vi inte tala om det arrangerade äktenskapet med en galen hustrumisshandlare, och sen T:s sjukdom. Kan inte människan få lugn och ro någon gång? Det finns ingen som förtjänar det bättre än henne.

Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dem för tiden jag fått bo hos dem, jag har verkligen vuxit som människa och förstått vad som faktiskt betyder något, och jag är så otroligt lycklig som är frisk.

Carpe diem.