Ingrid Petri

Jag är för tillfället hemlös. Jag blev utsparkad från mitt hem i archway p.g a min upprörda och gasiga mage (jag skyller på min diet endast bestående av bönor och broccoli) så jag har levt på människors välvilja de senaste veckorna.
Jag har sovit på golvet hos flickorna i camden (mitt emot tuben och ovanför 2 nattklubbar, så jag medger att jag inte fick en blund i ögonen) men det var en av de trevligaste veckorna hittills, jag blev genast upptagen i systerskapet.
Just nu sover jag på soffan hemma hos T (min ms-deprimerade grek) och jag blir rörd till tårar av deras gästfrihet. Hans mamma göder mig med grekisk mat och jag kan komma och gå som jag vill, men jag får ingen nyckel eftersom han är så rädd att jag tappar den. Problemet är bara att T lägger sig före 11 så om jag inte har dykt upp blir jag utelåst. Det känns lite som socialt självmord, men det offrar jag gärna.
Min hemlöse vän Norbert har också erbjudit mig plats i hans squat, men jag tror jag avstår (hoppas jag inte uppfattas som bortskämd, men jag vill gärna ha rinnande vatten)
Jag stannar ju trots allt bara i 7 veckor till, och det här spartanska levernet kan bli en liten förberedelse för min indienresa i januari. 

Eftersom t:s lilla councilflat aldrig sett röken av bredband kommer jag inte vara särskilt regelbunden i mitt internetanvändande, så förvänta er inga inlägg framöver.

Är det någon av er läsare som har provat på någon av oshos aktiva meditationer? (Att skriva ordet "läsare" i plural var kanske att överdriva)
De rekommenderas varmt. Och varm blir man, vill jag lova. Oshos dynamiska meditation är ett fullvärdigt gym-alternativ, men det är också en riktig känslo-förlösare, så när jag känner att jag behöver rensas på oförlösta känslor beger jag mig till den lilla lokalen nära kings cross för att efteråt känna mig pånyttfödd.

Själva meditationen består av 5 stadier. Jag tänkte skriva en liten bruksanvisning så ni kan praktisera detta hemma (använd ett ljudisolerat rum, ni förstår strax varför)

Stadie ett: Andas kaotiskt och orytmiskt genom näsan i 10 min. Rejäla andetag ska det vara, som om ni snyter er. Snorkråkor flyger i luften så se upp. 

Stadie två: Släpp lös alla era undertryckta känslor. Ni behöver inte anstränga er, allt kommer upp av sig självt. Ett ljudisolerat rum är att föredra eftersom man vrålar, skriker, tjuter eller gråter. Du blir ett vilddjur. Det är ganska spännande att utföra detta stadie i grupp som ni förstår, folks känsloreaktioner kan vara mycket intressanta, men eftersom man är så inne i sig själv märker man det knappt.

Stadie tre: Trötta ut dig fullständigt. Hoppa jämfota, sträck armarna mot skyn och säg "huh huh huh" vid varje hopp. Varning: Det kommer bildas en pöl av svett under dig.

Stadie fyra: Var stilla och invänta en normal hjärtrytm.

Sista stadiet: Dansa en liten jubeldans till tjusig sitar-musik. Du är definitivt i trans i detta stadie.

Lycka till!

Jag har fortfarande kvar samma jobb som förut. Två dagar i veckan är jag personlig assistent åt en ms-sjuk deprimerad grek, men jag skulle mer kalla det sällskapsdam. Han behöver helt enkelt muntras upp, och denna uppgift ligger på mig.
Om T (som vi kan kalla honom) själv fått välja skulle han ligga inne i sitt mörka rum med gardinerna fördragna och beklaga sig, men jag envisas med att dra isär gardinerna och tillsammans tittar vi på engelska komedier såsom steptoe & son, fawlty towers, on the buses och vi har även sett alla carry-on filmerna.
Jag försöker även stimulera honom intellektuellt och drar därför med honom till museer och utställningar. Han blev mycket fascinerad av dinosaurierna på natural history museum och pingvinerna på zoo. Vi åkte även london eye en dag men det var en dum idé eftersom T nästan är blind, han trodde att vi stod still när vi i själva verket åkt runt vårt varv. "Det var väl inget att se", hävdade han efteråt. Men man måste ju trots allt kunna se för att uppskatta london-eye, det är ju själva vitsen med det stora, fåniga hjulet.
För att T inte ska behöva umgås med endast mig och sin mamma som han bor med tar jag honom till de ms-sjukas social club. De är en märklig grupp, den ena konstigare än den andra, men T skiner upp under dessa träffar. De har auktioner som går väldigt våldsamt till, men även fågelskådning i regents park. T såg inga fåglar (han såg inte särskilt mycket alls), men han viktigaste var väl att han fick känna sig som en friluftsmänniska.  
Rullstols-rally vore en annan passande aktivitet, jag ska nog föreslå det nästa gång. Jag och T skulle bli ett mycket bra team, han med sin racer-rullstol.

T och hans mamma käbblar som ett gammalt gift par. Hon behandlar honom som den 41åriga bebis han faktiskt är, och han måste äta sin spenat så han blir stor och stark. Det här med grönsaker är ett mycket känsligt ämne. Eftersom jag är vegetarian och äter därefter under restaurangbesöken brukar han spärra ögonen i mig och fråga hur jag med gott samvete kan sova på nätterna när jag faktiskt äter kaninernas mat, medans han sitter där och glufsar i sig sin biff. Sen har vi livliga disskussioner om etik och moral och huruvida jag eller han är den mest grymme.
T:s mamma gillar mig nu (incidenten med påskkakan är glömd som tur är, läs tidigare inlägg "påskkakan från hell"). Ibland kommer prästen från den närbelägna grekiska kyrkan på besök, och det är ofta väldigt roligt. Det går till så här: Först ringer prästens fru för att förvarna om besöket, och mamman får väldigt brått att panikstäda hela lägenheten eftersom den gamla skäggiga grekiska prästen är hennes idol. Sen kommer de, det fjäskas, och sen går de. Men idag stannade de extra länge och hade en högljudd disskussion på grekiska förstås, och jag höll på att spricka av nyfikenhet. Det måste vara något riktigt saftigt skvaller den här gången. Ivrig att få veta frågade jag sedan T vad disskussionen handlade om, och jag fick reda på att de diskuterat gardiner i oändlighet. T såg min besvikelse och satte på ännu ett avsnitt av Steptoe, och vi rullade strax på golvet av skratt (iaf jag, T har inte riktigt den rörligheten). På onsdag har T lovat att vi ska se "the party" med peter sellers, det ser jag fram emot. 
Som ni ser har jag ett mycket slitsamt jobb dessa 2 dagar i veckan.

Jag har återigen köpt en cykel. Jag sålde min förra cykel "henry" (döpt efter "henry the hoover", dammsugaren ni vet) till en full polack innan jag semestrade i sverige.
Min nya cykel var ett mycket dåligt köp. När jag cyklade hem glad i hågen efter en lyckad affär ramlade hjulet av och jag blev lite upprörd över att säljaren inte upplyste mig om att cykeln var trasig. Då hade jag ju inte köpt den. Det insåg nog säljaren också.
Jag fick som sagt gå till reparatören och det blev en dyr historia, men nu finns där ett hjul iallafall.

Så idag har jag cyklat och cyklat. Jag var ute på en riktig sightseeing-tur, först hamnade jag på ett judisk festival i regents park. Jag dansade folkdans och lyssnade på kletzmer omgiven av judefamiljer med söta korkskruvslockar.
Sen var jag på londons vegan festival iklädd skinnskor och skinnväska (puh, jag överlevde!) De är såklart inte riktigt skinn, men hur visste veganerna det?
Föredragen var intressanta, vissa i publiken var dock väldigt aggressiva och skrek på de stackars talarna. Det slutade nästan med slagsmål och jag flydde, de fick slåss bäst de ville.
Jag hade väldigt trevligt iallafall.
Jag började cykla hemåt och var glad över att jag överlevt mördar-trafiken, och då jag nästan var hemma råkade jag cykla in i en backspegel på en stillastående bil. Den vek sig och föraren som satt i framsätet stirrade. Jag bad om ursäkt för min klumpighet, och jag var förlåten enligt föraren som tittade på den slokande backspegeln. 
Backspeglar är väl lätta att laga? Jag är ingen backspegelsexpert, så jag borde inte uttala mig, men jag log iallafall uppmuntrantrande och vi lagade backspegeln tillsammans (det var bara att vika tillbaka den).
Jag är minsann ingen smitare, man ska stå för det man gör.
Det var min söndag.

Jag har köpt en ny dator. Min gamla bärbara dator som min fader så snällt lånat ut till mig orkade helt enkelt inte längre. Inte konstigt eftersom den var från 1999, och vid denna höga ålder förväntar man sig inte att den ska vara särskilt snabb.
 Medan jag väntade minuter på att datorn skulle reagera när jag väl tryckt ner muspekaren passade jag på att göra andra saker. Jag mediterade, sprang ärenden och uttnyttjade tiden väldigt effektivt. Jag var därför inte alls otålig och besviken på att datorn inte var lika snabb som jag önskade. Jag tycker att jag varit väldigt överseende och förstående mot min dator trots att den är av den lite mer långsamma naturen.
Vilken fin liten hyllnings-text detta blev. Datorn är verkligen stendöd, det går inte ens att sätta igång den gamla maskinen.
Därför har jag köpt en sprillans ny och jag har länge plågats av ångest över vilken jag ska välja. Jag har dum nog att upplysa säljaren i affären att jag inte vet något om datorer (jag kan åtminstone sätta igång dem) och han tog tillfället i ära att lura mig att köpa den lite dyrare varianten, och han lyckades även pracka på mig försäkringar och annat jag inte vet vad det var. Det sved lite i plånboken, men nu har jag en dator som är pålitlig och inte sviker mig i första taget.

Jag tänkte också meddela att jag åker tillbaka till london. Jag ser verkligen fram emot att få svart snor igen.

Jag har inte haft ihjäl denna blogg, inte ännu iallafall. Jag som enligt statistiken har i genomsnitt hela två läsare om dagen ska inte göra dessa personer besvikna, det vore oklokt.
 
Just nu befinner jag mig i föräldrahemmet i Leksand. Mest fördriver jag tiden med att plocka blåbär så mina fingrar är konstant blåfärgade.
För att inte bli fattig jobbar jag på ett demensboende och torkar bajs dagarna i ända.
Samtalsämnena i personalrummet är huruvida falukorven är billigare på ica eller konsum, och hur man bäst planterar om pelargoner. Jag flyr ofta personalrummet och sätter mig med pensionärerna istället, och vi tittar fascinerat på fåglarna som sitter i fågelboet utanför fönstret. Ibland slåss dem. Fåglarna alltså, men även pensionärerna blir aggressiva ibland. Höjden av spänning var när en av dem (en fågel alltså, ej pensionär) flög in i fönsterrutan, de gamla blev alldeles till sig och bajsade extra mycket dagen till ära.
Mitt liv är verkligen spännande!

För att uthärda saknaden av den stora staden brukar jag då och då ringa till T eller S, och de uppdaterar mig om regn och hemska carers som tagit min plats. Men jag åker ju tillbaka snart, och jag lovar att när jag väl är på plats kommer jag gnälla här i bloggen om trafikbullret och regnet, och istället önska att jag var tillbaka i min lilla by i leksand.
Nu ska jag och mamma plocka blåbär. Det är också ganska spännande eftersom det finns björnar i skogen.

Varje söndag brukar jag jobba hemma hos "S" (jag har nämnt honom tidigare, min guru och sektmedlem med konstiga klädkombinationer) och vi har alltid väldigt trevligt. Vi har faktiskt såpass trevligt att vi beger oss till S:s stammispub när mitt skift är slut, och vi spenderar eftermiddagarna där.
Men att sitta i rullstol är alltid mer komplicerat än man tror, och det gäller även tillfällen som dessa. Problemet är att efter några pints börjar S:s kateter bli full (och S också för den delen) och behöver därför tömmas. Hur löser man detta?
S löser det på sitt sätt. Han tar sin motordrivna rullstol och styr mot utgången, och efter att vält omkull några stolar på vägen är han ute på trottoaren. Han styr mot närmaste avlopp och tömmer helt enkelt sin kateter till allmän beskådan, och det är en kraftig stråle han åstadkommer. Eftersom puben ligger i belsize park som ju är ett ganska så fint område får han många blickar på sig, men det bekommer honom inte det minsta.
Under eftermiddagen blir det ett antal tömningar, och mot slutet börjar det bli svårt för honom att hitta ut utan att först styra in i väggarna. Då inser han att han fått nog, och styr hemåt. Jag är alltid mycket oroad för hans hemfärd, att han ska åka vilse eller välta eller något i den stilen, men han brukar klara det bra trots omständigheterna.
Nu har ni fått lite information om hur man som handikappad kan klara sig under ett pubbesök, hoppas det kommer till användning någon gång.

Midsommar nalkas, och jag som är uppvuxen i Leksand är ju van vid ett hejdundrande firande. Hur ska detta gå?

När jag och min f.d hemlöse vän nortbert gick förbi en pub i camden igår hajade jag till då jag såg den svenska flaggan. Det var en annons om ett "swedish midsummer party", och det vankades nubbe, sill, köttbullar och midsommardans.
Nationalandan överväldigade mig, och tårögd över mitt kära fosterland började jag ivrigt berätta för nortbert om vår fina tradition. När jag berättade om hur vi klär stången som ju ska symbolisera en gigantisk penis, sedan spelar upp den och slutligen hur vi hoppar runt som grodor slog det mig att det här låter ju inte riktigt klokt. Det tyckte inte norbert heller. Detta midsommarfirande har ju varit så naturligt för mig i alla år, men för utomstående (utlänningar med andra ord) måste det verka ganska lustigt.
Norbert ville gärna följa med på partyt, han verkade lite fundersam när det gäller grod-dansen och jättepenisen men han kommer gärna för köttbullarnas skull. Norbert bor i Simon-huset och då och då får de köttbulle-sandwich levererade från pret, och han hävdar att det är hans lyckodagar. Jag försöker intala honom att det inte är äkta svenska köttbullar, sådana kan bara min pappa laga, men nu kom jag in på ett sidospår.
Partyt är alltså på fredag. Då får jag kanske träffa några av mina landsmän, det händer inte särskilt ofta trots att london kryllar av dem.
PS. Jag måste börja smygträna på ring-lekarna...

Idag efter att jag gjort mitt streetcafé så gick jag och fikade med hemlöse "A". Man är ju van att männen vanligtvis bjuder i london, men denna gången fick jag snällt hosta upp pengarna, han är ju trots allt hemlös.
A är som tur inte en s.k rough sleeper längre, han har haft tur och hittat en squat, men det är inte en särskilt påligtlig boendeform.
Iallafall, A är otroligt intelligent så man undrar vad sjutton han gör på gatan. Han pratar flera språk flytande, har utbildning och är klokare än dalai lama. Han är precis vad alla arbetsgivare vill ha, förutom att han inte har en bostad. Vi pratade mycket om hans livssituation och han hävdade att han valt att vara hemlös. En av anledningarna är att han ständigt söker efter sin själsfrände, och för att hitta henne måste han vara totalt utan ägodelar och fin titel så att hon kan älska honom precis som han är. Han vill inte vara maskerad med en fin titel och ägodelar, han letar efter den djupaste kärleken. Detta resonemanget låter förstås vettigt (om det inte bara är en stor lögn han målar upp inför sig själv, för att slippa se sanningen) Det är lättare att säga att man "valt" att vara hemlös än att känna sig som ett offer. 

Jag bad att få titta i hans ryggsäck, och den innehöll en bibel, en sovsäck, en tröja, liggunderlag, en dator (!) och några bullar från vårt streetcafé. Jag blev nyfiken på datorn förstås, en dator väntar man sig inte att finna i första taget. Han berättade att han brukar göra "medical trials" då och då och få ca 1000 pund, så förra månaden kunde han köpa en dator och ett travelcard för 4 månader framåt. 
Många hemlösa jag pratat med gör regelbundet dessa experiment. De måste stanna på sjukhuset i en eller två veckor (de får iaf tak över huvudet!) och de testas på läkemedel. Enligt mig låter det riktigt otäckt, om nåt går fel kan det inte stämma dem eller begära skadestånd, de skriver på papper och det är helt deras eget ansvar.

Jag hoppas att A finner sin själsfrände snart, han har en sådan otrolig potential som inte borde slösas bort. Men vem säger att den slösas bort bara för att han är hemlös? Han kanske behövs bland dem, som en förebild.
   Det var iallafall en trevlig fikastund, och A kunde stanna och använda cafeets internet när jag blev tvungen att gå.

Igår var jag som sagt på the simon communities fundraising-event. Det var en ganska så udda tillställning, må jag säga.

Det var alla sorters människor där, alltifrån nunnor till hemlösa. 86åriga hemlösa Christie var där, och Joe. De har tydligen bott på gatan i sisådär 40 år.
Först fick vi mat. Vi skulle tydligen få "a traditional irish meal" och vi fick potatismos och kål. Ni kan ju föreställa er vilken kulinarisk upplevelse det var, mumsfilibabba.

Sen kommer vi till själva syftet med kvällen, alltså den trad. irländska dansen. Det blev total katastrof. Eftersom alla gäster hade druckit en aningen för mycket guinnes så skuttade alla runt i sin egna lilla värld, och ingen brydde sig om den stackars dansledaren. Bandet, som stod för den irländska musiken, utbytte emellanåt blickar och skakade på huvudet åt oss hoppetossar. Men vi hade himla kul när vi tumlade runt på golvet, huller om bulller. 

När vi dansat oss svettiga blev det lite annan underhållning. Hemlöse Andy, som ju har haft "the miserable catholic irish childhood", sjöng miserabla irländska sånger och vi rördes till tårar av hans smått falska sång. Men det var känsla ska ni veta.
Sen var det transan Olivias tur att ha sitt "performance" som det stod i programmet. Hon (han) började med att spela piano. Hon (han) spelade låtar ur jesus christ superstar och lite abba. Sen försökte hon(han) sig på månskenssonaten men gav upp efter halva.
Sen var det dags för hennes (hans) balett-uppvisning. Olivia bytte då om till en rosa ballerinakjol som nästan lyckades dölja hennes trosor, och hoppade sedan runt i något som skulle föreställa balett. Publiken var måttligt road, men vi i SC var lite mer entusiastiska och uppmuntrande. Olivia är ju vår stjärna!
Det är väldigt synd om olivia. Jag fick höra hela hennes livshistoria igår, och tydligen hittade man henne alldeles blåslagen pga sin läggning, och man tog henne till Simon-huset där hon fick bo i utbyte mot att hon diskar, så när hon inte spelar piano diskar hon. Hon (han) är som sagt mycket speciell.

Sen lekte vi whiskey-lekar mm och sen var det slut. De gamla och trötta gick hem, medan vi andra inkl. nunnorna stannade och lät festen fortsätta. En mycket lyckad tillställning alltså, och alla pengar gick till välgörenhet.

Det har tydligen varit påsk, men det har jag knappt märkt av. Jag vet inte hur britterna firar påsk, men de verkar kasta ägg på varandra och det kunde jag tyvärr inte undgå att missa.

Denna påskhelg har jag jobbat och resterande tid har jag hängt med de hemlösa på SC:s streetcafé. Jag har nog aldrig haft så roligt nånsin. De hemlösa som kommer dit försöker alltid bräcka varandra genom att berätta så galna livshistorier som möjligt, och de slåss om att få flest volontärer som publik. Ni kan då säkert föreställa er att det är klass på underhållningen. Den roligaste hittils var han som haft en liknande uppväxt som Frank McCourt (författaren till ängeln på 7e trappsteget), han hade varit korgosse och haft "the miserable catholic irish childhood" som man kallar det.
Jag träffade också en guru som ska följa med mig till indien i höst. Vi planerade för fullt, men när jag väl kom hem insåg jag att han faktiskt var hemlös och pank. Undrar om han insåg problemet i det hela? 
Denna man  var vegetarian och nykterist, och vissa tycker att han är för kräsen när det gäller maten. Är man hemlös och hungrig borde man enligt vissa inte kräva specialkost. Men som tur var överlever han tack vare hare krishnas "Food for life". De är nästan de enda som har ett vegetariskt soppkök.
Jag träffade också en häftig poet som skrev lovsånger åt allt och alla inkl. hans mamma, djävulen, får och nästa gång ska han ha skrivit en sång tillägnad mig. Man tackar. 

Det är så oerhört fin gemenskap på dessa streetcafén. De kommer knatande med sina ryggsäckar fulla med deras få nödvändigaste ägodelar, men deras hjärtan rymmer desto mer. De äter, delar med sig av sina livshistorier, skrattar och går sedan. Deras vänskap är så enkel och okomplicerad, och de dömer ingen.
Östeuropeerna är desto svårare att komma nära. De håller sig gärna på sin kant, mestadels för att vissa av dem inte kan ett enda ord engelska.

Jag har också jobbat mycket hemma hos "S" i helgen. Jag tillägnade honom ett helt inlägg i januari. Vi gjorde tai chi tillsammans, han i sin rullstol och jag på golvet (som jag i själva verket skulle skura!) och han bjöd även hem mig på sektmöte nästa månad. "Ta på dig nåt orange", sa han. En gång i månaden kommer hans sektvänner hem till honom. På mötena håller de på med chanting och slår på gong-gongen tillsammans. "S" är som sagt min guru i ganska så konstiga kläder. Men det är ju jag som hjälper att klä honom förstås, och jag hindrar honom inte när han kräver sina ovanliga klädkombinationer. Vadå, pälsmössa går väl fint ihop med harekrishna dräkten?

 

Om det nu är några londonbor som råkar läsa så tänkte jag bara upplysa er om att vi i the simon community (volontärorg. för de hemlösa) ska ha en liten fundraising-event på fredag. Det är en Ceilidh-kväll (som är en slags keltisk dans), och det är på the irish centre i camden. Det kommer alltså vara många trevliga skottar endast iförda kilt, och de kommer säkert ha whiskeytävlingar, äta haggis och annat kul. Du får komma även om du inte är skotte.
Kalaset kostar 10 pund och för det får ni middag, och Stuart brukar laga god mat (det blir inte haggis, jag lovar)
Jag vet att ni inte kan motstå skottar i kilt och whiskey, så pallra er dit vettja!
Om ni vill se annonsen kan ni läsa mer på: thesimoncommunity.co.uk