Ingrid Petri

Jag är precis hemkommen från mitt första s.k "street-café" med the simon community (en volontärorganisation för de hemlösa). De driver ett shelter i kentish town och åker ut på soup-runs och annat street-work, och de mesta drivs av volontärer.
 Jag sitter här alldeles stelfrusen och har totalt tappat känseln i tårna, men jag är åndå alldeles varm inombords av all tacksamhet jag fått ta emot. De flesta av de andra volontärerna var hemlösa eller f.d hemlösa, och de var jättetrevliga. (jag hade dock lite svårt att förstå deras cockneydialekt).
Så vi packade vår van full med kaffe, bullar med utgånget datum donerade av sainsburys, soppa och sen trängde vi ihop oss. När vi kom fram var det rush. De har tydligen nyss stängt ett hostel så det var extra mycket folk, och jag blev chockad när jag hörde att london endast har 12 hostel. Hur många rymmer dem tillsammans? 300 hemlösa?
Nåja, jag träffade på många lustiga personer. En äkta trollkarl trollade för mig, det var fantastiskt. Han hade t.om en blå trollkarlsdräkt! En annan hade tydligen slagits med hajar, hoppat fallskärm och bungyjump var enligt honom tråkigt. Han var dock inte särskilt trovärdig eftersom han endast hade ett ben. Det roligaste var iallfall den 95åriga mannen med mp3 som lyssnade på sex pistols på högsta volym (så alla kunde höra Johnny rottens ljuva stämma). Gubben måste ha varit totaldöv.
Men det som chockade mig var att de flesta var helt vanliga människor som bara haft otur, och kanske förlorat jobbet i finanskrisen eller skiljt sig och nu stod utan bostad. Jag har ofta betraktat hemlösa som misslyckade individer utan drivkraft men detta fick mig helt att tänka om. 
Detta kommer jag definitivt fortsätta med framöver. Jag börjar få tillbaka känseln i tårna nu, och jag är jäkligt tacksam över att jag har tak över huvudet inatt.