besöket hos "T"
Häromdagen jobbade jag med T igen (ni vet han som är grek, har ms och gör rullstolsyoga). När jag kom dit sken han upp och sa som vanligt "Ingrid! Min svenska viking!" Jag och T har ganska många interna skämt, och han tycker att det är roligt att ha en assistent som härstammar från vikingarna. Då känner han sig trygg, menar han.
Sen frågade jag honom hur det går med yogan, och han svarade "inte särskilt bra, jag har inte klivit upp ur sängen sen du var här förra gången" (och det var en vecka sedan) Efter mycket möda klev han tillslut upp och hans mamma insisterade (trots T:s protester) att visa ett gammalt fotoalbum. Det var helt fantastiska bilder av T där han var ung, frisk, vacker, strålande av vitalitet och utan sin accessoar rullstolen. T såg ut som en grekisk gud när han var yngre, jag kunde inte alls förstå att fotona föreställde samma person som nu satt framför mig.
T orkade inte gå ut denna dag så vi tittade istället på en video från T:s brors bröllop 1995. T ville att vi skulle se den eftersom han var med och dansade. Det var en helt fantastisk video. Flera hundra skrattande greker, bouzoki-musik (stavas hur?) och ouzo. Och alla dessa traditionella grekiska danser! Helt plötsligt flög T upp och pekade på skärmen "Titta! där är jag! " och jag var förstummad. T kunde verkligen dansa. Han berättade att han gått i dansskola och att det var det bästa han visste innan han blev sjuk.
Jag och T vrålade av skratt när vi såg hans supertjocka morbrors försök att dansa nån speciell hoppdans, och när jag försäkrade T att han helt klart var den bästa dansaren strålade han.
Detta besöket hos T var det bästa någonsin. Det var oerhört viktigt för mig att se bilden av den friska, starka och vackra T.
T är inte längre en ms-sjuk man för mig, han kommer alltid vara den vackra, skrattande dansguden.
Sen frågade jag honom hur det går med yogan, och han svarade "inte särskilt bra, jag har inte klivit upp ur sängen sen du var här förra gången" (och det var en vecka sedan) Efter mycket möda klev han tillslut upp och hans mamma insisterade (trots T:s protester) att visa ett gammalt fotoalbum. Det var helt fantastiska bilder av T där han var ung, frisk, vacker, strålande av vitalitet och utan sin accessoar rullstolen. T såg ut som en grekisk gud när han var yngre, jag kunde inte alls förstå att fotona föreställde samma person som nu satt framför mig.
T orkade inte gå ut denna dag så vi tittade istället på en video från T:s brors bröllop 1995. T ville att vi skulle se den eftersom han var med och dansade. Det var en helt fantastisk video. Flera hundra skrattande greker, bouzoki-musik (stavas hur?) och ouzo. Och alla dessa traditionella grekiska danser! Helt plötsligt flög T upp och pekade på skärmen "Titta! där är jag! " och jag var förstummad. T kunde verkligen dansa. Han berättade att han gått i dansskola och att det var det bästa han visste innan han blev sjuk.
Jag och T vrålade av skratt när vi såg hans supertjocka morbrors försök att dansa nån speciell hoppdans, och när jag försäkrade T att han helt klart var den bästa dansaren strålade han.
Detta besöket hos T var det bästa någonsin. Det var oerhört viktigt för mig att se bilden av den friska, starka och vackra T.
T är inte längre en ms-sjuk man för mig, han kommer alltid vara den vackra, skrattande dansguden.
Kommentarer
Trackback
