Ingrid Petri

Jag har fortfarande kvar samma jobb som förut. Två dagar i veckan är jag personlig assistent åt en ms-sjuk deprimerad grek, men jag skulle mer kalla det sällskapsdam. Han behöver helt enkelt muntras upp, och denna uppgift ligger på mig.
Om T (som vi kan kalla honom) själv fått välja skulle han ligga inne i sitt mörka rum med gardinerna fördragna och beklaga sig, men jag envisas med att dra isär gardinerna och tillsammans tittar vi på engelska komedier såsom steptoe & son, fawlty towers, on the buses och vi har även sett alla carry-on filmerna.
Jag försöker även stimulera honom intellektuellt och drar därför med honom till museer och utställningar. Han blev mycket fascinerad av dinosaurierna på natural history museum och pingvinerna på zoo. Vi åkte även london eye en dag men det var en dum idé eftersom T nästan är blind, han trodde att vi stod still när vi i själva verket åkt runt vårt varv. "Det var väl inget att se", hävdade han efteråt. Men man måste ju trots allt kunna se för att uppskatta london-eye, det är ju själva vitsen med det stora, fåniga hjulet.
För att T inte ska behöva umgås med endast mig och sin mamma som han bor med tar jag honom till de ms-sjukas social club. De är en märklig grupp, den ena konstigare än den andra, men T skiner upp under dessa träffar. De har auktioner som går väldigt våldsamt till, men även fågelskådning i regents park. T såg inga fåglar (han såg inte särskilt mycket alls), men han viktigaste var väl att han fick känna sig som en friluftsmänniska.  
Rullstols-rally vore en annan passande aktivitet, jag ska nog föreslå det nästa gång. Jag och T skulle bli ett mycket bra team, han med sin racer-rullstol.

T och hans mamma käbblar som ett gammalt gift par. Hon behandlar honom som den 41åriga bebis han faktiskt är, och han måste äta sin spenat så han blir stor och stark. Det här med grönsaker är ett mycket känsligt ämne. Eftersom jag är vegetarian och äter därefter under restaurangbesöken brukar han spärra ögonen i mig och fråga hur jag med gott samvete kan sova på nätterna när jag faktiskt äter kaninernas mat, medans han sitter där och glufsar i sig sin biff. Sen har vi livliga disskussioner om etik och moral och huruvida jag eller han är den mest grymme.
T:s mamma gillar mig nu (incidenten med påskkakan är glömd som tur är, läs tidigare inlägg "påskkakan från hell"). Ibland kommer prästen från den närbelägna grekiska kyrkan på besök, och det är ofta väldigt roligt. Det går till så här: Först ringer prästens fru för att förvarna om besöket, och mamman får väldigt brått att panikstäda hela lägenheten eftersom den gamla skäggiga grekiska prästen är hennes idol. Sen kommer de, det fjäskas, och sen går de. Men idag stannade de extra länge och hade en högljudd disskussion på grekiska förstås, och jag höll på att spricka av nyfikenhet. Det måste vara något riktigt saftigt skvaller den här gången. Ivrig att få veta frågade jag sedan T vad disskussionen handlade om, och jag fick reda på att de diskuterat gardiner i oändlighet. T såg min besvikelse och satte på ännu ett avsnitt av Steptoe, och vi rullade strax på golvet av skratt (iaf jag, T har inte riktigt den rörligheten). På onsdag har T lovat att vi ska se "the party" med peter sellers, det ser jag fram emot. 
Som ni ser har jag ett mycket slitsamt jobb dessa 2 dagar i veckan.