Ingrid Petri

Då och då brukar jag sitta barnvakt åt den mest stereotypiske svenska familjen i london. Att kliva in i deras hem är som att befinna sig i sverige. Bullerbyn, kalleskaviar, pippi-dockor och hyllorna pryds såklart av dalahästar. Sonen i huset, (vi kan kalla honom jens som ju är ett stereotypskt svenskt namn), prenumerar såklart på bamse ända från sverige.
När jag kom dit i lördags låg den nya bamsen där och jag blev såklart exalterad eftersom jag älskar bamse, trots dessa ständiga moralpredikningar. Jag började min högläsning och jag hade världens inlevelse. Jag förställde rösterna, jag kallsvettades då det var otäckt och jag var riktigt nöjd med mitt skådespeleri. Efter en stund upptäckte jag att jens somnat, men jag lät mig inte nedslås för det utan fortsatte, det var ju så spännande! Jag blev ju bara tvungen att få veta hur det skulle gå för krösus och hans otäcka kumpaner.
Sen kom jag till ett avsnitt som handlade om isbjörnar. Det var tydligen synd om isbjörnarna eftersom de var så förvirrade, och bamse förklarade lugnt och sansat "allt detta beror på växthuseffekten. Om inte alla jordens människor hjälps åt kommer isbjörnarna att försvinna". Tänk att de lyckades klämma in ett sådant viktigt budskap i en saga.
Sen vaknade jens och fick syn på isbjörnarna och ville höra hela historien. Han förstod inte riktigt det här med växthuseffekten, men han höll med om att det vore ju tråkigt om isbjörnarna försvann. Då skulle ju inte pingvinerna ha några lekkamrater, enligt honom.