Ingrid Petri

Jag brukar vanligtvis inte jobba lördagar, men då och då måste jag vakta systrarna "A". Nu låter det som om jag sitter barnvakt, men så är inte fallet. A och K är 25 år, tvillingar och cp-skadade. Både har suttit i rullstol sen födseln.
De är ganska olika. Hur har de kunnat härstamma från samma ägg, kan man undra.
 A är hur mysig som helst. Hon volontärjobbar för att "göra nytta för samhället", som hon själv säger. Hon vill göra sig förtjänt av det månatliga bidraget hon får från staten som handikappad.
Men för systern K går det utför. Hennes alkoholkomsumtion är inte att leka med. Hon pratar med sig själv och det går inte att få ett vettigt ord ur henne. Hon kräks då och då på golvet (och jag får torka), och när jag tömde vattenkokaren fick hon ett utbrott. Sen dess är hon inte särskilt vänligt inställd mot mig. De lördagar då jag har huvudansvaret för K är min uppgift att vakta henne så att hon inte blir för full.
Men jag och A däremot, vi kommer alltid bra överens. Jag brukar köra omkring henne i rullstolen, genom hela camden-området (och det är inte roligt, ni som har varit på den överbefolkade marknaden) för att hon ska kunna köpa sig pappershanddukar, en ny deodorant eller potatis. Men trots att sakerna hon vill köpa är oviktiga och onödiga för mig så har vi alltid ett sådant utbyte av varandra under vår shoppingtur. Vi fastnar alltid i intressanta disskussioner när vi går där och trängs i folkvimlet. Vi snackar skit om min agency, hon oroar sig för stackars K, hon oroar sig för sin pappa som går arbetslös och mest av allt är hon nervös inför sin flytt till sin alldeles egna lägenhet. Hon har bott hemma hela sitt liv och nu ska hon för första gången få stå på egna ben (inte bokstavligt, hon är rullstolsbunden) och hon är intill döden nervös. När vi är på väg hem och jag försäkrat henne om att allt kommer att bli bra så kommer hon på att hon vill handla en ny penna, en diskborste eller varför inte en blomkål? Vi vänder, trängs på marknaden och jag kör henne med glädje dit hon vill.