Mitt slitsamma arbete
Idag har jag spenderat dagen med ms-sjuke T igen . Allra längst ned på sidan finns en utförligare beskrivning av honom. Ni kanske fick en lite väl negativ uppfattning efter att läst det inlägget, så jag ska skriva något snällt om honom denna gång istället för han förtjänar det.
Schemat för dagen såg ut så här:
12pm-2pm bjöd han mig på restaurang (jag åt för 13 pund).
2pm-3pm skjutsade jag runt honom i hans rullstol runt hela camden för att han skulle kunna köpa monty python dvd:s.
3pm-4.30pm bjöd han mig på starbucks (jag fikade för 5 pund).
4.30pm-7pm tittade vi på monty python dvd:n.
Det här var alltså min arbetsdag. Det låter kanske slitsamt men jag överlever (Hoppas ni förstod ironin).
Men det var inte bara nöje, jag fick också äran att leka psykolog. T var tydligen kär i sin förra carer, och idag grät han en skvätt och jag tröstade. Stackarn!
Efter varje gång jag träffar T har jag alltid så fruktansvärt dåligt samvete. Jag blir ju bjuden på allt! Det dåliga samvetet behöver jag inte ha längre. T får tydligen 180 pund varje månad som enbart är till för att spendera på sin carer, dvs mig. Om han inte spenderar dem måste han lämna tillbaka pengarna. Detta glada budskap stillade mitt dåliga samvete, och i london fungerar det så att carern får gå in gratis på de ställen som har inträde, så när vädret blir bättre (om det nu inträffar) så ska vi på zoo för han vill så gärna se pingviner.
Usch, det låter ju verkligen som om jag uttnyttjar honom. Men jag och T har alltid skitkul. Vi skrattar inte så ofta med varandra, oftast åt varandra, men vi skrattar och det är huvudsaken.
