Tondov ringklocka
Senaste tiden har praglats av sjukdomar, josefin befinner sig pa sjukhus igen pga urinvagsinfektion som ledde till inflammerade njurar som ledde till njurstenar osv, men hon blir ompysslad och var vid gott mod vid senaste besoket. Varje gang hon vill pakalla sjuksystrarnas uppmarksamhet ringer hon i en klocka, och da plotsligt ljuder en falsk fur-elise utanfor hennes dorr. Det ar sa komiskt. Signalen skar verkligen i oronen, och strax dyker en sjuksyster upp.
Jag har haft en dunderforkylning i en evighet med blixtrande huvudvark, men ar nu pa battringsvagen. Snoret jag snyter ut ar alldeles svart. Hur kommer mina lungor se ut efter 2 manader i calcutta? Hemska tanke.
Annars flyter allting pa. Jag har snart lart mig namnen pa alla mina barn, och de ar sadana anglar allihop. Jag har fatt hora bakgrundshistorien till nagra av barnen och det var inte roligt att hora. Jag ar sa glad att de hamnat pa shishu bhavan.
Jag suktar efter natur och nagot vackert att titta pa. Nar jag inte klarar av all fulhet langre brukar jag ga till victoria memorial, en stor, vit och mattligt vacker byggnad som britterna byggt. Byggnaden ar omgiven av en liten park med tillhorande fontan (och nagra enstaka blommor), och jag brukar ga runt, runt och bara latsas att jag befinner mig pa en ang nanstans. Tyvarr forstors min illusion av trafikbullret och det standiga tutandet (och svansen av indiska man och barn jag har bakom mig), men det ar troligen den enda naturupplevelsen calcutta har att erbjuda. Detta noje kostar mig 4 rupees, vilket ar overkomligt.
Nu ska jag satta mig pa taket och fortsatta lasa "city of joy", en bok som handlar om slummen i calcutta som varmt rekommenderas. Boken alltsa, inte slummen.
Jag blir formodligen stord av Peter dock, den forrymde kanadensaren som bor pa taket med sina kattungar. Han ser ut som en vilde, men ar inte sarskilt farlig.
