Ingrid Petri

Idag var jag forsta dagen pa kalighat. Nrimal Hriday, the home for the dying, som det ocksa kallas, ligger mitt emot calcuttas kali-tempel.
Jag hade pa nagot vis forestallt mig att det skulle vara en plats av misar och angest, men istallet fanns det en varme och vissa av patienterna (de som inte ar sa illa daran) skamtar och skrattar. Jag ar ganska omtumlad.
Under mitt pass hann jag med att tvatta med indiska kvinnor, stodja patienter pa promenad genom sjuksalen, massera puckelryggar och illa medfarna fotter. Jag hann aven att betrakta patienterna och forundras over hur olika vara livsvillkor ar i vast.

calcuttas kommunistparti-ledare dog i forrgar sa hela staden ar i sorg, men det ar inget som marks pa backpacker-gatan sudder street dar jag bor. Flojtforsaljaren spelar fortfarande sin trudelutt som om inget hant, och invanarna lagar sin mat i rannstenen som de alltid gjort.

Om tva dagar ska vi pa en fyradagars indisk musikfestival som varar hela natten fram till soluppgangen. Jag kommer sakert nynna pa indiska ragor i manader efter denna intensiva musikupplevelse.