Offentliga katetertömningar
Varje söndag brukar jag jobba hemma hos "S" (jag har nämnt honom tidigare, min guru och sektmedlem med konstiga klädkombinationer) och vi har alltid väldigt trevligt. Vi har faktiskt såpass trevligt att vi beger oss till S:s stammispub när mitt skift är slut, och vi spenderar eftermiddagarna där.
Men att sitta i rullstol är alltid mer komplicerat än man tror, och det gäller även tillfällen som dessa. Problemet är att efter några pints börjar S:s kateter bli full (och S också för den delen) och behöver därför tömmas. Hur löser man detta?
S löser det på sitt sätt. Han tar sin motordrivna rullstol och styr mot utgången, och efter att vält omkull några stolar på vägen är han ute på trottoaren. Han styr mot närmaste avlopp och tömmer helt enkelt sin kateter till allmän beskådan, och det är en kraftig stråle han åstadkommer. Eftersom puben ligger i belsize park som ju är ett ganska så fint område får han många blickar på sig, men det bekommer honom inte det minsta.
Under eftermiddagen blir det ett antal tömningar, och mot slutet börjar det bli svårt för honom att hitta ut utan att först styra in i väggarna. Då inser han att han fått nog, och styr hemåt. Jag är alltid mycket oroad för hans hemfärd, att han ska åka vilse eller välta eller något i den stilen, men han brukar klara det bra trots omständigheterna.
Nu har ni fått lite information om hur man som handikappad kan klara sig under ett pubbesök, hoppas det kommer till användning någon gång.
Men att sitta i rullstol är alltid mer komplicerat än man tror, och det gäller även tillfällen som dessa. Problemet är att efter några pints börjar S:s kateter bli full (och S också för den delen) och behöver därför tömmas. Hur löser man detta?
S löser det på sitt sätt. Han tar sin motordrivna rullstol och styr mot utgången, och efter att vält omkull några stolar på vägen är han ute på trottoaren. Han styr mot närmaste avlopp och tömmer helt enkelt sin kateter till allmän beskådan, och det är en kraftig stråle han åstadkommer. Eftersom puben ligger i belsize park som ju är ett ganska så fint område får han många blickar på sig, men det bekommer honom inte det minsta.
Under eftermiddagen blir det ett antal tömningar, och mot slutet börjar det bli svårt för honom att hitta ut utan att först styra in i väggarna. Då inser han att han fått nog, och styr hemåt. Jag är alltid mycket oroad för hans hemfärd, att han ska åka vilse eller välta eller något i den stilen, men han brukar klara det bra trots omständigheterna.
Nu har ni fått lite information om hur man som handikappad kan klara sig under ett pubbesök, hoppas det kommer till användning någon gång.
Ej svansar hava de små grodorna
Midsommar nalkas, och jag som är uppvuxen i Leksand är ju van vid ett hejdundrande firande. Hur ska detta gå?
När jag och min f.d hemlöse vän nortbert gick förbi en pub i camden igår hajade jag till då jag såg den svenska flaggan. Det var en annons om ett "swedish midsummer party", och det vankades nubbe, sill, köttbullar och midsommardans.
Nationalandan överväldigade mig, och tårögd över mitt kära fosterland började jag ivrigt berätta för nortbert om vår fina tradition. När jag berättade om hur vi klär stången som ju ska symbolisera en gigantisk penis, sedan spelar upp den och slutligen hur vi hoppar runt som grodor slog det mig att det här låter ju inte riktigt klokt. Det tyckte inte norbert heller. Detta midsommarfirande har ju varit så naturligt för mig i alla år, men för utomstående (utlänningar med andra ord) måste det verka ganska lustigt.
Norbert ville gärna följa med på partyt, han verkade lite fundersam när det gäller grod-dansen och jättepenisen men han kommer gärna för köttbullarnas skull. Norbert bor i Simon-huset och då och då får de köttbulle-sandwich levererade från pret, och han hävdar att det är hans lyckodagar. Jag försöker intala honom att det inte är äkta svenska köttbullar, sådana kan bara min pappa laga, men nu kom jag in på ett sidospår.
Partyt är alltså på fredag. Då får jag kanske träffa några av mina landsmän, det händer inte särskilt ofta trots att london kryllar av dem.
PS. Jag måste börja smygträna på ring-lekarna...
När jag och min f.d hemlöse vän nortbert gick förbi en pub i camden igår hajade jag till då jag såg den svenska flaggan. Det var en annons om ett "swedish midsummer party", och det vankades nubbe, sill, köttbullar och midsommardans.
Nationalandan överväldigade mig, och tårögd över mitt kära fosterland började jag ivrigt berätta för nortbert om vår fina tradition. När jag berättade om hur vi klär stången som ju ska symbolisera en gigantisk penis, sedan spelar upp den och slutligen hur vi hoppar runt som grodor slog det mig att det här låter ju inte riktigt klokt. Det tyckte inte norbert heller. Detta midsommarfirande har ju varit så naturligt för mig i alla år, men för utomstående (utlänningar med andra ord) måste det verka ganska lustigt.
Norbert ville gärna följa med på partyt, han verkade lite fundersam när det gäller grod-dansen och jättepenisen men han kommer gärna för köttbullarnas skull. Norbert bor i Simon-huset och då och då får de köttbulle-sandwich levererade från pret, och han hävdar att det är hans lyckodagar. Jag försöker intala honom att det inte är äkta svenska köttbullar, sådana kan bara min pappa laga, men nu kom jag in på ett sidospår.
Partyt är alltså på fredag. Då får jag kanske träffa några av mina landsmän, det händer inte särskilt ofta trots att london kryllar av dem.
PS. Jag måste börja smygträna på ring-lekarna...
En annorlunda fika
Idag efter att jag gjort mitt streetcafé så gick jag och fikade med hemlöse "A". Man är ju van att männen vanligtvis bjuder i london, men denna gången fick jag snällt hosta upp pengarna, han är ju trots allt hemlös.
A är som tur inte en s.k rough sleeper längre, han har haft tur och hittat en squat, men det är inte en särskilt påligtlig boendeform.
Iallafall, A är otroligt intelligent så man undrar vad sjutton han gör på gatan. Han pratar flera språk flytande, har utbildning och är klokare än dalai lama. Han är precis vad alla arbetsgivare vill ha, förutom att han inte har en bostad. Vi pratade mycket om hans livssituation och han hävdade att han valt att vara hemlös. En av anledningarna är att han ständigt söker efter sin själsfrände, och för att hitta henne måste han vara totalt utan ägodelar och fin titel så att hon kan älska honom precis som han är. Han vill inte vara maskerad med en fin titel och ägodelar, han letar efter den djupaste kärleken. Detta resonemanget låter förstås vettigt (om det inte bara är en stor lögn han målar upp inför sig själv, för att slippa se sanningen) Det är lättare att säga att man "valt" att vara hemlös än att känna sig som ett offer.
Jag bad att få titta i hans ryggsäck, och den innehöll en bibel, en sovsäck, en tröja, liggunderlag, en dator (!) och några bullar från vårt streetcafé. Jag blev nyfiken på datorn förstås, en dator väntar man sig inte att finna i första taget. Han berättade att han brukar göra "medical trials" då och då och få ca 1000 pund, så förra månaden kunde han köpa en dator och ett travelcard för 4 månader framåt.
Många hemlösa jag pratat med gör regelbundet dessa experiment. De måste stanna på sjukhuset i en eller två veckor (de får iaf tak över huvudet!) och de testas på läkemedel. Enligt mig låter det riktigt otäckt, om nåt går fel kan det inte stämma dem eller begära skadestånd, de skriver på papper och det är helt deras eget ansvar.
Jag hoppas att A finner sin själsfrände snart, han har en sådan otrolig potential som inte borde slösas bort. Men vem säger att den slösas bort bara för att han är hemlös? Han kanske behövs bland dem, som en förebild.
Det var iallafall en trevlig fikastund, och A kunde stanna och använda cafeets internet när jag blev tvungen att gå.
A är som tur inte en s.k rough sleeper längre, han har haft tur och hittat en squat, men det är inte en särskilt påligtlig boendeform.
Iallafall, A är otroligt intelligent så man undrar vad sjutton han gör på gatan. Han pratar flera språk flytande, har utbildning och är klokare än dalai lama. Han är precis vad alla arbetsgivare vill ha, förutom att han inte har en bostad. Vi pratade mycket om hans livssituation och han hävdade att han valt att vara hemlös. En av anledningarna är att han ständigt söker efter sin själsfrände, och för att hitta henne måste han vara totalt utan ägodelar och fin titel så att hon kan älska honom precis som han är. Han vill inte vara maskerad med en fin titel och ägodelar, han letar efter den djupaste kärleken. Detta resonemanget låter förstås vettigt (om det inte bara är en stor lögn han målar upp inför sig själv, för att slippa se sanningen) Det är lättare att säga att man "valt" att vara hemlös än att känna sig som ett offer.
Jag bad att få titta i hans ryggsäck, och den innehöll en bibel, en sovsäck, en tröja, liggunderlag, en dator (!) och några bullar från vårt streetcafé. Jag blev nyfiken på datorn förstås, en dator väntar man sig inte att finna i första taget. Han berättade att han brukar göra "medical trials" då och då och få ca 1000 pund, så förra månaden kunde han köpa en dator och ett travelcard för 4 månader framåt.
Många hemlösa jag pratat med gör regelbundet dessa experiment. De måste stanna på sjukhuset i en eller två veckor (de får iaf tak över huvudet!) och de testas på läkemedel. Enligt mig låter det riktigt otäckt, om nåt går fel kan det inte stämma dem eller begära skadestånd, de skriver på papper och det är helt deras eget ansvar.
Jag hoppas att A finner sin själsfrände snart, han har en sådan otrolig potential som inte borde slösas bort. Men vem säger att den slösas bort bara för att han är hemlös? Han kanske behövs bland dem, som en förebild.
Det var iallafall en trevlig fikastund, och A kunde stanna och använda cafeets internet när jag blev tvungen att gå.
Violas performance
Häromkvällen begav vi oss till den ökanda gayklubben "the black cap" i camden för att se Viola uppträda. Det var en slags talangjakt för transsexuella, och det var endast tre tävlande. Viola var nervös. Enligt vittnen hade hon till och med varit så nervös under dagen att hon inte ens kunnat utföra sina disk-plikter (och då är det illa ställt!), och vi hade onda aningar om att kvällen kunde sluta illa. Violas uppträdanden är ju som sagt lite speciella, och vissa har lite svårt att uppskatta dem.
Vi i fancluben ställde oss iallafall nära scenen och genomled först två värdelösa schlagertransor som sjöng falskt och kastade trosor till publiken. Jag fick inga.
Sen var det Violas tur. Istället för det vanliga schlagertramset så satte hon på "ave maria" och började dansa sin så kallade ballett. Det var verkligen konst. Hon var totalt inne i sig själv, i sin egna värld, och inget kunde stoppa henne där hon haltade runt på scenen. Trots hånskratten runt omkring henne fortsatte hon, hon var inte ens medveten om att hon blev utskrattad eftersom hon var så inne i sin uppgift, hon var som i trans. .
Behöver jag ens berätta att Viola inte vann? Men det gjorde ingenting alls enligt henne. Hon fick ju stå på scen och göra det hon älskar, och inga hånskratt kan nånsin knäcka henne. Hon är seriöst min idol. Jag bifogar härmed en bild från kvällen:
Visst är hon vacker?
Min nya cykel
Nu äntligen har jag införskaffat mig en cykel. Den är blå och fin.
Så nu ska här alltså cyklas! Jag har garderat mig med hjälm och även försökt läsa på om alla cykelregler som gäller här i london, så nu ska jag vara väl förberedd.
Men igår när jag skulle cykla min invigningstur längs holloway rd blev jag skräckslagen. Det var ju bilar överallt, och de var alldeles tätt inpå mig och de tutade. Usch. Så det slutade med att jag cyklade på trottoaren istället. Det kändes iallafall någorlunda säkert och tryggt.
Men så här kan det inte fortsätta! Trottoaren är ju för veklingar. Jag kan ju i och för sig skylla på att jag är uppvuxen med cykling på grusväg utan bilar (då och då möter man faktiskt en häst och vagn), och då förväntas man inte handskas med londontrafiken i första taget.
Jag får väl träna helt enkelt och ta små steg i taget. Jag ska nog ut och cykla min lilla gränd fram och tillbaka, det blir en lagom start.
Varning: sentimentalt inlägg
Som jag nämnde i ett av mina första inlägg ("kulturkrockar") så delade jag ju rum med muslimen Fouad ("kvinnan" som i själva verket var man) i whitechapel de första veckorna i london, och i denna stinkande unkkarlslya predikade han ständigt för mig dessa ord natt efter natt : "Åk tillbaka dit du kom ifrån Ingrid, här i london finns ingenting för dig"
Men ack så fel han hade.
I london har jag kännt den äkta glädjen
I london har jag mött de mest fantastiska människorna
I london har jag fått perspektiv på livet och allt vad det innebär
London har gjort mig hel
Det är med sorg jag kommer lämna denna stad i juli, men mitt indienäventyr väntar.
PS: Fouad, du kan slänga dig själv och dina visdomsord i väggen!
Ceilidh-kvällen
Igår var jag som sagt på the simon communities fundraising-event. Det var en ganska så udda tillställning, må jag säga.
Det var alla sorters människor där, alltifrån nunnor till hemlösa. 86åriga hemlösa Christie var där, och Joe. De har tydligen bott på gatan i sisådär 40 år.
Först fick vi mat. Vi skulle tydligen få "a traditional irish meal" och vi fick potatismos och kål. Ni kan ju föreställa er vilken kulinarisk upplevelse det var, mumsfilibabba.
Sen kommer vi till själva syftet med kvällen, alltså den trad. irländska dansen. Det blev total katastrof. Eftersom alla gäster hade druckit en aningen för mycket guinnes så skuttade alla runt i sin egna lilla värld, och ingen brydde sig om den stackars dansledaren. Bandet, som stod för den irländska musiken, utbytte emellanåt blickar och skakade på huvudet åt oss hoppetossar. Men vi hade himla kul när vi tumlade runt på golvet, huller om bulller.
När vi dansat oss svettiga blev det lite annan underhållning. Hemlöse Andy, som ju har haft "the miserable catholic irish childhood", sjöng miserabla irländska sånger och vi rördes till tårar av hans smått falska sång. Men det var känsla ska ni veta.
Sen var det transan Olivias tur att ha sitt "performance" som det stod i programmet. Hon (han) började med att spela piano. Hon (han) spelade låtar ur jesus christ superstar och lite abba. Sen försökte hon(han) sig på månskenssonaten men gav upp efter halva.
Sen var det dags för hennes (hans) balett-uppvisning. Olivia bytte då om till en rosa ballerinakjol som nästan lyckades dölja hennes trosor, och hoppade sedan runt i något som skulle föreställa balett. Publiken var måttligt road, men vi i SC var lite mer entusiastiska och uppmuntrande. Olivia är ju vår stjärna!
Det är väldigt synd om olivia. Jag fick höra hela hennes livshistoria igår, och tydligen hittade man henne alldeles blåslagen pga sin läggning, och man tog henne till Simon-huset där hon fick bo i utbyte mot att hon diskar, så när hon inte spelar piano diskar hon. Hon (han) är som sagt mycket speciell.
Sen lekte vi whiskey-lekar mm och sen var det slut. De gamla och trötta gick hem, medan vi andra inkl. nunnorna stannade och lät festen fortsätta. En mycket lyckad tillställning alltså, och alla pengar gick till välgörenhet.
Det var alla sorters människor där, alltifrån nunnor till hemlösa. 86åriga hemlösa Christie var där, och Joe. De har tydligen bott på gatan i sisådär 40 år.
Först fick vi mat. Vi skulle tydligen få "a traditional irish meal" och vi fick potatismos och kål. Ni kan ju föreställa er vilken kulinarisk upplevelse det var, mumsfilibabba.
Sen kommer vi till själva syftet med kvällen, alltså den trad. irländska dansen. Det blev total katastrof. Eftersom alla gäster hade druckit en aningen för mycket guinnes så skuttade alla runt i sin egna lilla värld, och ingen brydde sig om den stackars dansledaren. Bandet, som stod för den irländska musiken, utbytte emellanåt blickar och skakade på huvudet åt oss hoppetossar. Men vi hade himla kul när vi tumlade runt på golvet, huller om bulller.
När vi dansat oss svettiga blev det lite annan underhållning. Hemlöse Andy, som ju har haft "the miserable catholic irish childhood", sjöng miserabla irländska sånger och vi rördes till tårar av hans smått falska sång. Men det var känsla ska ni veta.
Sen var det transan Olivias tur att ha sitt "performance" som det stod i programmet. Hon (han) började med att spela piano. Hon (han) spelade låtar ur jesus christ superstar och lite abba. Sen försökte hon(han) sig på månskenssonaten men gav upp efter halva.
Sen var det dags för hennes (hans) balett-uppvisning. Olivia bytte då om till en rosa ballerinakjol som nästan lyckades dölja hennes trosor, och hoppade sedan runt i något som skulle föreställa balett. Publiken var måttligt road, men vi i SC var lite mer entusiastiska och uppmuntrande. Olivia är ju vår stjärna!
Det är väldigt synd om olivia. Jag fick höra hela hennes livshistoria igår, och tydligen hittade man henne alldeles blåslagen pga sin läggning, och man tog henne till Simon-huset där hon fick bo i utbyte mot att hon diskar, så när hon inte spelar piano diskar hon. Hon (han) är som sagt mycket speciell.
Sen lekte vi whiskey-lekar mm och sen var det slut. De gamla och trötta gick hem, medan vi andra inkl. nunnorna stannade och lät festen fortsätta. En mycket lyckad tillställning alltså, och alla pengar gick till välgörenhet.
En rubrik
Det har tydligen varit påsk, men det har jag knappt märkt av. Jag vet inte hur britterna firar påsk, men de verkar kasta ägg på varandra och det kunde jag tyvärr inte undgå att missa.
Denna påskhelg har jag jobbat och resterande tid har jag hängt med de hemlösa på SC:s streetcafé. Jag har nog aldrig haft så roligt nånsin. De hemlösa som kommer dit försöker alltid bräcka varandra genom att berätta så galna livshistorier som möjligt, och de slåss om att få flest volontärer som publik. Ni kan då säkert föreställa er att det är klass på underhållningen. Den roligaste hittils var han som haft en liknande uppväxt som Frank McCourt (författaren till ängeln på 7e trappsteget), han hade varit korgosse och haft "the miserable catholic irish childhood" som man kallar det.
Jag träffade också en guru som ska följa med mig till indien i höst. Vi planerade för fullt, men när jag väl kom hem insåg jag att han faktiskt var hemlös och pank. Undrar om han insåg problemet i det hela?
Denna man var vegetarian och nykterist, och vissa tycker att han är för kräsen när det gäller maten. Är man hemlös och hungrig borde man enligt vissa inte kräva specialkost. Men som tur var överlever han tack vare hare krishnas "Food for life". De är nästan de enda som har ett vegetariskt soppkök.
Jag träffade också en häftig poet som skrev lovsånger åt allt och alla inkl. hans mamma, djävulen, får och nästa gång ska han ha skrivit en sång tillägnad mig. Man tackar.
Det är så oerhört fin gemenskap på dessa streetcafén. De kommer knatande med sina ryggsäckar fulla med deras få nödvändigaste ägodelar, men deras hjärtan rymmer desto mer. De äter, delar med sig av sina livshistorier, skrattar och går sedan. Deras vänskap är så enkel och okomplicerad, och de dömer ingen.
Östeuropeerna är desto svårare att komma nära. De håller sig gärna på sin kant, mestadels för att vissa av dem inte kan ett enda ord engelska.
Jag har också jobbat mycket hemma hos "S" i helgen. Jag tillägnade honom ett helt inlägg i januari. Vi gjorde tai chi tillsammans, han i sin rullstol och jag på golvet (som jag i själva verket skulle skura!) och han bjöd även hem mig på sektmöte nästa månad. "Ta på dig nåt orange", sa han. En gång i månaden kommer hans sektvänner hem till honom. På mötena håller de på med chanting och slår på gong-gongen tillsammans. "S" är som sagt min guru i ganska så konstiga kläder. Men det är ju jag som hjälper att klä honom förstås, och jag hindrar honom inte när han kräver sina ovanliga klädkombinationer. Vadå, pälsmössa går väl fint ihop med harekrishna dräkten?
Denna påskhelg har jag jobbat och resterande tid har jag hängt med de hemlösa på SC:s streetcafé. Jag har nog aldrig haft så roligt nånsin. De hemlösa som kommer dit försöker alltid bräcka varandra genom att berätta så galna livshistorier som möjligt, och de slåss om att få flest volontärer som publik. Ni kan då säkert föreställa er att det är klass på underhållningen. Den roligaste hittils var han som haft en liknande uppväxt som Frank McCourt (författaren till ängeln på 7e trappsteget), han hade varit korgosse och haft "the miserable catholic irish childhood" som man kallar det.
Jag träffade också en guru som ska följa med mig till indien i höst. Vi planerade för fullt, men när jag väl kom hem insåg jag att han faktiskt var hemlös och pank. Undrar om han insåg problemet i det hela?
Denna man var vegetarian och nykterist, och vissa tycker att han är för kräsen när det gäller maten. Är man hemlös och hungrig borde man enligt vissa inte kräva specialkost. Men som tur var överlever han tack vare hare krishnas "Food for life". De är nästan de enda som har ett vegetariskt soppkök.
Jag träffade också en häftig poet som skrev lovsånger åt allt och alla inkl. hans mamma, djävulen, får och nästa gång ska han ha skrivit en sång tillägnad mig. Man tackar.
Det är så oerhört fin gemenskap på dessa streetcafén. De kommer knatande med sina ryggsäckar fulla med deras få nödvändigaste ägodelar, men deras hjärtan rymmer desto mer. De äter, delar med sig av sina livshistorier, skrattar och går sedan. Deras vänskap är så enkel och okomplicerad, och de dömer ingen.
Östeuropeerna är desto svårare att komma nära. De håller sig gärna på sin kant, mestadels för att vissa av dem inte kan ett enda ord engelska.
Jag har också jobbat mycket hemma hos "S" i helgen. Jag tillägnade honom ett helt inlägg i januari. Vi gjorde tai chi tillsammans, han i sin rullstol och jag på golvet (som jag i själva verket skulle skura!) och han bjöd även hem mig på sektmöte nästa månad. "Ta på dig nåt orange", sa han. En gång i månaden kommer hans sektvänner hem till honom. På mötena håller de på med chanting och slår på gong-gongen tillsammans. "S" är som sagt min guru i ganska så konstiga kläder. Men det är ju jag som hjälper att klä honom förstås, och jag hindrar honom inte när han kräver sina ovanliga klädkombinationer. Vadå, pälsmössa går väl fint ihop med harekrishna dräkten?
Ceilidh-evening
Om det nu är några londonbor som råkar läsa så tänkte jag bara upplysa er om att vi i the simon community (volontärorg. för de hemlösa) ska ha en liten fundraising-event på fredag. Det är en Ceilidh-kväll (som är en slags keltisk dans), och det är på the irish centre i camden. Det kommer alltså vara många trevliga skottar endast iförda kilt, och de kommer säkert ha whiskeytävlingar, äta haggis och annat kul. Du får komma även om du inte är skotte.
Kalaset kostar 10 pund och för det får ni middag, och Stuart brukar laga god mat (det blir inte haggis, jag lovar)
Jag vet att ni inte kan motstå skottar i kilt och whiskey, så pallra er dit vettja!
Om ni vill se annonsen kan ni läsa mer på: thesimoncommunity.co.uk
Kalaset kostar 10 pund och för det får ni middag, och Stuart brukar laga god mat (det blir inte haggis, jag lovar)
Jag vet att ni inte kan motstå skottar i kilt och whiskey, så pallra er dit vettja!
Om ni vill se annonsen kan ni läsa mer på: thesimoncommunity.co.uk
Påskkakan from hell
Idag jobbade jag med "T" igen. Det blev ett kärt återseende eftersom vi inte sett varann på 3 veckor. T berättade att han inte gått utanför sitt rum under tiden jag varit borta, och hans mamma fyllde i "Det är därför han är alldeles gul". Han var faktiskt alldeles gulblek, som en citron.
Apropå hans mamma så är hon inte särskilt vänligt inställd mot mig längre. Jag ska strax berätta varför. När jag kom dit blev jag bjuden på the och hon ställde även fram en kaka. Kakan var enorm, och jag smakade en bit, men till min fasa innehåll den mögelost så jag kräktes diskret. Jag låtsades äta resten av kakan (men smusslade ner den i fickan i själva verket) och lyckades nästan gömma allt. Men mamman såg mig smussla, och utbrast "Du är den första som inte tycker om min kaka". Hon gav mig en mördande blick och låste sedan in sig på sitt rum.
Jag tog med mig T och flydde huset, och han sa om och om igen "Du förelämpade henne verkligen". Han berättade att hon tydligen vunnit ett pris för "godaste påskkakan 2009" och att alla avgudade hennes kaka. Förutom jag. Om jag visste detta kanske jag hade kunnat anstränga mig lite mer och låtit bli att kräkas, hon är tydligen ganska känslig då det gäller matlagning.
Han sa att hon förmodligen kommer att ignorera mig framöver.
T försökte få mig att lova att aldrig lämna honom igen. Hur ska det gå då jag flyttar hem i sommar? Jag överväger faktiskt att ta honom med till sverige, jag är säker på att han skulle trivas bättre i min lilla by.
Att lämna honom kommer bli riktigt svårt. Vi har till och med börjat kalla varandra bror och syster, och det känns som om vi känt varandra i åratal och inte bara 5 månader. Vi är soulmates helt enkelt.
Jag råkade även nämna att jag var ensam och övergiven över påsk, och då bjöd han in mig på grekiskt påskfirande. Det ska bli spännande, hoppas dock att hans mamma inte misstycker. Jag får väl tvinga i mig den äckliga påskkakan då, om det är det som krävs.
Apropå hans mamma så är hon inte särskilt vänligt inställd mot mig längre. Jag ska strax berätta varför. När jag kom dit blev jag bjuden på the och hon ställde även fram en kaka. Kakan var enorm, och jag smakade en bit, men till min fasa innehåll den mögelost så jag kräktes diskret. Jag låtsades äta resten av kakan (men smusslade ner den i fickan i själva verket) och lyckades nästan gömma allt. Men mamman såg mig smussla, och utbrast "Du är den första som inte tycker om min kaka". Hon gav mig en mördande blick och låste sedan in sig på sitt rum.
Jag tog med mig T och flydde huset, och han sa om och om igen "Du förelämpade henne verkligen". Han berättade att hon tydligen vunnit ett pris för "godaste påskkakan 2009" och att alla avgudade hennes kaka. Förutom jag. Om jag visste detta kanske jag hade kunnat anstränga mig lite mer och låtit bli att kräkas, hon är tydligen ganska känslig då det gäller matlagning.
Han sa att hon förmodligen kommer att ignorera mig framöver.
T försökte få mig att lova att aldrig lämna honom igen. Hur ska det gå då jag flyttar hem i sommar? Jag överväger faktiskt att ta honom med till sverige, jag är säker på att han skulle trivas bättre i min lilla by.
Att lämna honom kommer bli riktigt svårt. Vi har till och med börjat kalla varandra bror och syster, och det känns som om vi känt varandra i åratal och inte bara 5 månader. Vi är soulmates helt enkelt.
Jag råkade även nämna att jag var ensam och övergiven över påsk, och då bjöd han in mig på grekiskt påskfirande. Det ska bli spännande, hoppas dock att hans mamma inte misstycker. Jag får väl tvinga i mig den äckliga påskkakan då, om det är det som krävs.
Raised voices
Jag som har sjungit i kör hela mitt liv känner mig lite ledsen över att jag inte gör det längre. Men det ska snart komma att ändras. Igår tog jag min sång-abstinens på allvar och letade på internet efter trevliga körer i london, och jag hittade kören "Raised voices". Den verkar kul.
Så här lyder beskrivningen:
"Raised Voices is a London-based political choir of women and men. We sing a continually developing repertoire of left, environmental, anti-war, feminist, internationalist, anti-racist and other political songs, including songs from other cultures. We sing for many causes and also our own enjoyment"
Jag är ju uppvuxen med politiska sånger. Som barn matades jag och min lillasyster ständigt med Dan berglunds kommunist-kampsånger. Vi förstod inte alls texterna, och inte heller vilka Marx och lenin var, men budskapet etsade sig fast.
Vi lärde oss tillslut alla texter utantill efter långa bilresor där det raspiga bandet gick på repeat.
Denna vackra text till vaggvisa fick vi ofta höra:
"Vi mördades i den svenska industrin
Vi var 500 per år som blev slaktade som svin'
I fabrikerna där, de suga ut vår märg,
och störst av alla mördare var jakob wallenberg
KLASS MOT KLASS, DÄR MÅSTE STRIDEN STÅ!
OCH I TYSTHET SKA VI STIGA UPP OCH VARA MED ER DÅÅÅÅÅ"
Detta sjöngs med inlevelse. Sen somnade vi och drömde sött.
Jaja. Jag har mailat kören och ska på övningen på torsdag. Det ser jag fram emot.
Hemma bra men borta bäst
Nu är jag tillbaka i storstaden igen. Efter en vecka i skogen låter trafikbullret som fågelkvitter i mina öron, och mitt snor har redan hunnit färgas härligt svart igen. Till och med öronvaxet är svart har jag märkt. Livet är härligt.
VIlle bara upplysa er om detta.
.
Trafik-buller abstinens
Jag har nu flytt storstaden och befinner mig på ett välbehövligt 9-dagars retreat i min lilla hemby Heden utanför Leksand, mitt ute i ingenstans. Jag är omgiven av skog och snö, och tystnaden och stillheten skrämmer mig lite. Det är bara jag och stjärnorna, och allt är knäpptyst. Jag kan t.o.m höra mitt eget hjärta dunka och blodet som susar i mina ådror, ett gott tecken. Det är ett bevis på att jag lever.
Schemat för veckan gapar tomt. Jag kan ju förstås välja och vraka i Leksands enorma nöjesutbud, vi som har hela två uteställen att välja mellan; discodunkande nattklubben/kinarestaurangen lucky house eller den lite mer gemytliga leksandsbaren.
Antagligen kommer det sluta med att jag spenderar min vecka sittandes på en stubbe ute i skogen som en eremit. Man måste ju ta vara på tystnaden och lugnet, jag vet inte när jag får uppleva det nästa gång.
Det har snöat hela dagen och jag fryser ständigt. Att sitta på en stubbe låter inte särskilt lockande längre. Jag tror jag håller mig inomhus istället och pysslar med något typiskt svenskt, som att baka kanelbullar. Och sedan äter jag dem medans jag tittar på bullerbyn. Det låter som en vettig plan. Det ska jag sysselsätta mig med denna vecka.
Schemat för veckan gapar tomt. Jag kan ju förstås välja och vraka i Leksands enorma nöjesutbud, vi som har hela två uteställen att välja mellan; discodunkande nattklubben/kinarestaurangen lucky house eller den lite mer gemytliga leksandsbaren.
Antagligen kommer det sluta med att jag spenderar min vecka sittandes på en stubbe ute i skogen som en eremit. Man måste ju ta vara på tystnaden och lugnet, jag vet inte när jag får uppleva det nästa gång.
Det har snöat hela dagen och jag fryser ständigt. Att sitta på en stubbe låter inte särskilt lockande längre. Jag tror jag håller mig inomhus istället och pysslar med något typiskt svenskt, som att baka kanelbullar. Och sedan äter jag dem medans jag tittar på bullerbyn. Det låter som en vettig plan. Det ska jag sysselsätta mig med denna vecka.
får jag sparken?
Imorse var jag hemma hos Ted och plockade bajs, eller "pull the poo out" som man skulle säga här. Jag råder er som inte förstår vad jag pratar om att läsa inlägget "teds tarminnehåll" längre ned på sidan.
Det var fin konsistens på bajset idag, men han berättade att han varit förstoppad i två dagar så det var extra mycket bajs att plocka. Det var så mycket bajs att det nästan inte fick plats i den svarta påsen. Men det var inte bajset jag skulle prata om, utan en annan sak. Ted sårade mig idag. Han tycker tydligen att jag är för långsam. Med en sårad min frågade jag: "Ted, menar du att jag är för långsam när jag plockar bajs?" Han nickade dramatiskt.
Han vill inte att jag kommer på veckodagarna längre då han har bråttom och ska till jobbet. Jag får bara komma på lördagar. Jag vill bli snabb att plocka bajs, men jag funderar på hur det ska gå till. Jag ska försöka hitta någon att träna på. Eller det kanske finns någon kurs att gå?
Usch, jag inser att detta problem ständigt kommer hemsöka mina tankar och förstöra min nattsömn ett tag framöver. Mitt självförtroende är i botten. Det är inte roligt att vara en långsam bajsplockare.
Det var fin konsistens på bajset idag, men han berättade att han varit förstoppad i två dagar så det var extra mycket bajs att plocka. Det var så mycket bajs att det nästan inte fick plats i den svarta påsen. Men det var inte bajset jag skulle prata om, utan en annan sak. Ted sårade mig idag. Han tycker tydligen att jag är för långsam. Med en sårad min frågade jag: "Ted, menar du att jag är för långsam när jag plockar bajs?" Han nickade dramatiskt.
Han vill inte att jag kommer på veckodagarna längre då han har bråttom och ska till jobbet. Jag får bara komma på lördagar. Jag vill bli snabb att plocka bajs, men jag funderar på hur det ska gå till. Jag ska försöka hitta någon att träna på. Eller det kanske finns någon kurs att gå?
Usch, jag inser att detta problem ständigt kommer hemsöka mina tankar och förstöra min nattsömn ett tag framöver. Mitt självförtroende är i botten. Det är inte roligt att vara en långsam bajsplockare.
syster på besök
Denna helg har jag haft besök av lillasyster. Vi har inte alls gjort det man ska göra i london som turist. Hon åkte i och för sig och tittade på big ben en sväng, men jag vägrade. Jag lämnar ogärna mitt revir, storstaden ger mig nämligen en hemsk huvudvärk. Jag sitter hellre i parken och luktar på blommorna.
Jag drog dock med henne för att mata de hemlösa, och det var nyttigt för henne att se. Hon blev nog lite chockad när hon träffade transexuella olivia som också är volontär och har kortkort kjol, håriga ben och läppstift kladdat över hela ansiktet. Olivia har tydligen varit konsertpianist. Jag gillar henne. Eller honom? Kön är oväsentligt. Olivia kan säga några få ord på svenska, och blev eld och lågor när han/hon fick nyttja sina språkkunskaper.
Vi är ju uppvuxna i en by ute i skogen så allt detta var nog exotiskt för lillasyster.
På fredagen blev det förstås den obligatoriska pubrundan i camden. Jag fick skoskav och mina fötter är fortfarande svullna.
Som ni märker har vi haft väldigt trevligt .
Jag drog dock med henne för att mata de hemlösa, och det var nyttigt för henne att se. Hon blev nog lite chockad när hon träffade transexuella olivia som också är volontär och har kortkort kjol, håriga ben och läppstift kladdat över hela ansiktet. Olivia har tydligen varit konsertpianist. Jag gillar henne. Eller honom? Kön är oväsentligt. Olivia kan säga några få ord på svenska, och blev eld och lågor när han/hon fick nyttja sina språkkunskaper.
Vi är ju uppvuxna i en by ute i skogen så allt detta var nog exotiskt för lillasyster.
På fredagen blev det förstås den obligatoriska pubrundan i camden. Jag fick skoskav och mina fötter är fortfarande svullna.
Som ni märker har vi haft väldigt trevligt .
besöket hos "T"
Häromdagen jobbade jag med T igen (ni vet han som är grek, har ms och gör rullstolsyoga). När jag kom dit sken han upp och sa som vanligt "Ingrid! Min svenska viking!" Jag och T har ganska många interna skämt, och han tycker att det är roligt att ha en assistent som härstammar från vikingarna. Då känner han sig trygg, menar han.
Sen frågade jag honom hur det går med yogan, och han svarade "inte särskilt bra, jag har inte klivit upp ur sängen sen du var här förra gången" (och det var en vecka sedan) Efter mycket möda klev han tillslut upp och hans mamma insisterade (trots T:s protester) att visa ett gammalt fotoalbum. Det var helt fantastiska bilder av T där han var ung, frisk, vacker, strålande av vitalitet och utan sin accessoar rullstolen. T såg ut som en grekisk gud när han var yngre, jag kunde inte alls förstå att fotona föreställde samma person som nu satt framför mig.
T orkade inte gå ut denna dag så vi tittade istället på en video från T:s brors bröllop 1995. T ville att vi skulle se den eftersom han var med och dansade. Det var en helt fantastisk video. Flera hundra skrattande greker, bouzoki-musik (stavas hur?) och ouzo. Och alla dessa traditionella grekiska danser! Helt plötsligt flög T upp och pekade på skärmen "Titta! där är jag! " och jag var förstummad. T kunde verkligen dansa. Han berättade att han gått i dansskola och att det var det bästa han visste innan han blev sjuk.
Jag och T vrålade av skratt när vi såg hans supertjocka morbrors försök att dansa nån speciell hoppdans, och när jag försäkrade T att han helt klart var den bästa dansaren strålade han.
Detta besöket hos T var det bästa någonsin. Det var oerhört viktigt för mig att se bilden av den friska, starka och vackra T.
T är inte längre en ms-sjuk man för mig, han kommer alltid vara den vackra, skrattande dansguden.
Sen frågade jag honom hur det går med yogan, och han svarade "inte särskilt bra, jag har inte klivit upp ur sängen sen du var här förra gången" (och det var en vecka sedan) Efter mycket möda klev han tillslut upp och hans mamma insisterade (trots T:s protester) att visa ett gammalt fotoalbum. Det var helt fantastiska bilder av T där han var ung, frisk, vacker, strålande av vitalitet och utan sin accessoar rullstolen. T såg ut som en grekisk gud när han var yngre, jag kunde inte alls förstå att fotona föreställde samma person som nu satt framför mig.
T orkade inte gå ut denna dag så vi tittade istället på en video från T:s brors bröllop 1995. T ville att vi skulle se den eftersom han var med och dansade. Det var en helt fantastisk video. Flera hundra skrattande greker, bouzoki-musik (stavas hur?) och ouzo. Och alla dessa traditionella grekiska danser! Helt plötsligt flög T upp och pekade på skärmen "Titta! där är jag! " och jag var förstummad. T kunde verkligen dansa. Han berättade att han gått i dansskola och att det var det bästa han visste innan han blev sjuk.
Jag och T vrålade av skratt när vi såg hans supertjocka morbrors försök att dansa nån speciell hoppdans, och när jag försäkrade T att han helt klart var den bästa dansaren strålade han.
Detta besöket hos T var det bästa någonsin. Det var oerhört viktigt för mig att se bilden av den friska, starka och vackra T.
T är inte längre en ms-sjuk man för mig, han kommer alltid vara den vackra, skrattande dansguden.
Tillägnat polacken under mig
Jag vet att jag inte varit särskilt snäll mot polackerna på nedervåningen i mina tidigare inlägg. Den gnälliga, kvinnliga polacken är faktiskt inte så dum som jag tidigare trott. Följande händelse utspelade sig; Jag kom in i köket, den kvinnliga polacken stod som vanligt vid spisen och kokade köttgryta. Jag hälsar, hon hälsar tillbaka och så brukar våra konversationer sluta. Men denna gång var det annorlunda. Hon pratade med mig! hon frågade " Ingrid, du håller på med sån där yoga va?"(hon uttalade iof yoga väldigt roligt) Ja, svarade jag, för det gör jag ju. Och inte lite heller. Får jag inte göra mitt dagliga ashtanga-pass får jag otäcka abstinenssymptom (jag börjar skaka, kallsvettas och får ruskiga tankar). Nu överdrev jag lite, men jag är helt klart beroende.
"Jag måste visa vad jag köpt", sa hon. Sen sprang hon in på sitt rum och kom tillbaka med en yoga-dvd. På polska. Jag började inte skratta konstigt nog (Tanken på att den lata, tjocka, gnälliga, köttättande polacken utan humor skulle utöva yoga är faktiskt ganska komisk) Jag blev istället intresserad och vi hade sedan ett långt samtal om yoga. Hon var mycket ivrig och nyfiken. Jag föreslog t.o.m att vi skulle yoga tillsammans någon dag, och det ville hon gärna. All tidigare negativitet mellan oss var som bortblåst! Yogan förenade mig med den gnälliga polacken, och ordet yoga betyder just "förening". Ser man på, där fick ni en gratis språklektion på köpet.
"Jag måste visa vad jag köpt", sa hon. Sen sprang hon in på sitt rum och kom tillbaka med en yoga-dvd. På polska. Jag började inte skratta konstigt nog (Tanken på att den lata, tjocka, gnälliga, köttättande polacken utan humor skulle utöva yoga är faktiskt ganska komisk) Jag blev istället intresserad och vi hade sedan ett långt samtal om yoga. Hon var mycket ivrig och nyfiken. Jag föreslog t.o.m att vi skulle yoga tillsammans någon dag, och det ville hon gärna. All tidigare negativitet mellan oss var som bortblåst! Yogan förenade mig med den gnälliga polacken, och ordet yoga betyder just "förening". Ser man på, där fick ni en gratis språklektion på köpet.
The simon community
Jag är precis hemkommen från mitt första s.k "street-café" med the simon community (en volontärorganisation för de hemlösa). De driver ett shelter i kentish town och åker ut på soup-runs och annat street-work, och de mesta drivs av volontärer.
Jag sitter här alldeles stelfrusen och har totalt tappat känseln i tårna, men jag är åndå alldeles varm inombords av all tacksamhet jag fått ta emot. De flesta av de andra volontärerna var hemlösa eller f.d hemlösa, och de var jättetrevliga. (jag hade dock lite svårt att förstå deras cockneydialekt).
Så vi packade vår van full med kaffe, bullar med utgånget datum donerade av sainsburys, soppa och sen trängde vi ihop oss. När vi kom fram var det rush. De har tydligen nyss stängt ett hostel så det var extra mycket folk, och jag blev chockad när jag hörde att london endast har 12 hostel. Hur många rymmer dem tillsammans? 300 hemlösa?
Nåja, jag träffade på många lustiga personer. En äkta trollkarl trollade för mig, det var fantastiskt. Han hade t.om en blå trollkarlsdräkt! En annan hade tydligen slagits med hajar, hoppat fallskärm och bungyjump var enligt honom tråkigt. Han var dock inte särskilt trovärdig eftersom han endast hade ett ben. Det roligaste var iallfall den 95åriga mannen med mp3 som lyssnade på sex pistols på högsta volym (så alla kunde höra Johnny rottens ljuva stämma). Gubben måste ha varit totaldöv.
Men det som chockade mig var att de flesta var helt vanliga människor som bara haft otur, och kanske förlorat jobbet i finanskrisen eller skiljt sig och nu stod utan bostad. Jag har ofta betraktat hemlösa som misslyckade individer utan drivkraft men detta fick mig helt att tänka om.
Detta kommer jag definitivt fortsätta med framöver. Jag börjar få tillbaka känseln i tårna nu, och jag är jäkligt tacksam över att jag har tak över huvudet inatt.
Jag sitter här alldeles stelfrusen och har totalt tappat känseln i tårna, men jag är åndå alldeles varm inombords av all tacksamhet jag fått ta emot. De flesta av de andra volontärerna var hemlösa eller f.d hemlösa, och de var jättetrevliga. (jag hade dock lite svårt att förstå deras cockneydialekt).
Så vi packade vår van full med kaffe, bullar med utgånget datum donerade av sainsburys, soppa och sen trängde vi ihop oss. När vi kom fram var det rush. De har tydligen nyss stängt ett hostel så det var extra mycket folk, och jag blev chockad när jag hörde att london endast har 12 hostel. Hur många rymmer dem tillsammans? 300 hemlösa?
Nåja, jag träffade på många lustiga personer. En äkta trollkarl trollade för mig, det var fantastiskt. Han hade t.om en blå trollkarlsdräkt! En annan hade tydligen slagits med hajar, hoppat fallskärm och bungyjump var enligt honom tråkigt. Han var dock inte särskilt trovärdig eftersom han endast hade ett ben. Det roligaste var iallfall den 95åriga mannen med mp3 som lyssnade på sex pistols på högsta volym (så alla kunde höra Johnny rottens ljuva stämma). Gubben måste ha varit totaldöv.
Men det som chockade mig var att de flesta var helt vanliga människor som bara haft otur, och kanske förlorat jobbet i finanskrisen eller skiljt sig och nu stod utan bostad. Jag har ofta betraktat hemlösa som misslyckade individer utan drivkraft men detta fick mig helt att tänka om.
Detta kommer jag definitivt fortsätta med framöver. Jag börjar få tillbaka känseln i tårna nu, och jag är jäkligt tacksam över att jag har tak över huvudet inatt.
Våren är här
Det är vår i london nu. Solen skiner (inget regn på 2 dar! helt otroligt!), det är tshirt-väder och barnen leker och hoppar i leran. Jag blir nerstänkt förstås och kan inte tvätta eftersom vår tvättmaskin är trasig. Jag skyller på polackerna på nedervåningen som vanligt. Deras favoritsysselsättning förutom att laga köttgrytor är att tvätta.
Vår tv är också trasig, men denna gång kan jag inte skylla på polackerna. De har en alldeles egen lyxig widescreen så de nyttjar inte tv-n i köket. Livslängden för vår köks-tv börjar nog tyvärr lida mot sitt slut, vi fann den nämligen på gatan. Ursäkta, men nu kom jag in på ett sidospår. Jag ska genast fortsätta att beskriva min londonidyll:
När jag gick hem ifrån jobbet idag såg jag t.o.m blommor. Inte vitsippor och blåsippor dock, men nån slags krokus var det allt. De växte inte ur asfalten utan i en park (men de pryddes ändå av avgas-fläckar)
Och fåglarna kvittrar och sjunger. På tal om fåglar, häromdagen flög en fågel in i min fönsterruta. Den lämnade en blodfläck efter sig och föll säkert död ner, men nu ska vi inte förstöra stämningen igen.
Imorgon vankas regn. Pessimist? Jag?
Vår tv är också trasig, men denna gång kan jag inte skylla på polackerna. De har en alldeles egen lyxig widescreen så de nyttjar inte tv-n i köket. Livslängden för vår köks-tv börjar nog tyvärr lida mot sitt slut, vi fann den nämligen på gatan. Ursäkta, men nu kom jag in på ett sidospår. Jag ska genast fortsätta att beskriva min londonidyll:
När jag gick hem ifrån jobbet idag såg jag t.o.m blommor. Inte vitsippor och blåsippor dock, men nån slags krokus var det allt. De växte inte ur asfalten utan i en park (men de pryddes ändå av avgas-fläckar)
Och fåglarna kvittrar och sjunger. På tal om fåglar, häromdagen flög en fågel in i min fönsterruta. Den lämnade en blodfläck efter sig och föll säkert död ner, men nu ska vi inte förstöra stämningen igen.
Imorgon vankas regn. Pessimist? Jag?
Rullstols-yoga
Idag har jag jobbat med "T" och släpat med honom samt rullstolen till en yogaklass. Jag fick släpa honom eftersom han totalvägrade att gå dit. Hans fåniga argument löd: Flummigt. Bara för kvinnor. Och vi har ett litet problem ingrid, om du inte märkt det så är jag HANDIKAPPAD.
Men jag var hård. Jag lät mig inte bevekas. Jag stred tappert, och vann tillslut. Men jag måste erkänna att jag var lite oroad huruvida han skulle kunna vara med, jag menar hur gör man rullstols-yoga?
Men när vi väl var framme kände vi oss mycket välkomna. Läraren tyckte det var jätteroligt att T kommit dit, och hon gjorde ett specialprogram enbart för honom och assisterade honom genom hela passet. Hon var väldigt söt enligt T så det gjorde ju inte direkt saken värre, och T var den enda mannen i lokalen. Han kände sig säkert som en kung sittandes i sin rullstol mitt i rummet omgiven av alla yogakvinnor. Efteråt stannade vi kvar och pratade med läraren och hon berättade om ms-sjuka som blivit helt friska efter att ha praktiserat yoga regelbundet, och vi fick ett ms-anpassat program att ta med hem. På hemvägen fick han mig att lova minst 100 att ta honom till yogan varje tisdag, och han tjatade sönder mina öron om den söta yogaläraren som gett honom så mycket uppmärksamhet.
Man såg verkligen att han var stolt. Han hade ju klarat sig igenom ett helt yogapass, trots sitt handikapp. Resten av dagen satt han och övade på sitt nya yogaprogram (Jag tror att han försöker imponera på läraren). Vem vet, T kanske blir den första yogin i rullstol?
Men jag var hård. Jag lät mig inte bevekas. Jag stred tappert, och vann tillslut. Men jag måste erkänna att jag var lite oroad huruvida han skulle kunna vara med, jag menar hur gör man rullstols-yoga?
Men när vi väl var framme kände vi oss mycket välkomna. Läraren tyckte det var jätteroligt att T kommit dit, och hon gjorde ett specialprogram enbart för honom och assisterade honom genom hela passet. Hon var väldigt söt enligt T så det gjorde ju inte direkt saken värre, och T var den enda mannen i lokalen. Han kände sig säkert som en kung sittandes i sin rullstol mitt i rummet omgiven av alla yogakvinnor. Efteråt stannade vi kvar och pratade med läraren och hon berättade om ms-sjuka som blivit helt friska efter att ha praktiserat yoga regelbundet, och vi fick ett ms-anpassat program att ta med hem. På hemvägen fick han mig att lova minst 100 att ta honom till yogan varje tisdag, och han tjatade sönder mina öron om den söta yogaläraren som gett honom så mycket uppmärksamhet.
Man såg verkligen att han var stolt. Han hade ju klarat sig igenom ett helt yogapass, trots sitt handikapp. Resten av dagen satt han och övade på sitt nya yogaprogram (Jag tror att han försöker imponera på läraren). Vem vet, T kanske blir den första yogin i rullstol?
